Åsne Seierstad räknade med att Afghanistan var ett avslutat kapitel efter att Bokhandlaren i Kabul kom ut 2002, boken som var hennes stora genombrott. Men 20 år senare är hon tillbaka i landet och även nu är det talibanerna som styr i landet. Varför detta behov att återvända?
– Jag var i Irak, i Tjetjenien, fick barn, den arabiska våren kom. Jag skrev om Breivik och IS och jag tänkte inte särskilt mycket på Afghanistan. Men med talibanernas återkomst och det faktum att de besegrat såväl Sovjets som USA:s militärmakter gjorde mig nyfiken på hur de tänker och styr landet, säger hon när vi se ses i förlagets lokaler på Södermalm.
I Stockholm är hon för att göra press för den nyutkomna boken Afghanerna, en berättelse om tre personer som på många sätt personifierar det omvälvande afghanska samhället.
En av dessa är Jamila Afghani som föddes 1976, några år innan Sovjetunionens invasion. Hon flyttade först till Norge och bor nu i Kanada. Den andra kvinnan heter Ariana och föddes vid millennieskiftet och är uppvuxen i en tid då Kabul präglades av västliga influenser. Den tredje personen heter Bashir. Han är taliban och en framgångsrik krigare. När talibanerna tar över styret 2021 får han en position i ledningen. Bashir och Ariana som bor kvar i Afghanistan har egentligen andra namn.
Åsne Seierstad beskriver sin bok med den engelska termen literary nonfiction, vilket kan översättas till litterär sakprosa. Formen har hon använt tidigare för att levandegöra historiska skeenden. I Afghanerna bygger innehållet om de tre personerna på intervjuer hon gjort under olika tillfällen under besök i Afghanistan.
– Precis som vi sitter här men med skillnaden att vi satt på madrasser på golv där jag timme efter timme spelade in samtal.
En fråga som förstås måste ställas är om deras berättelser är helt autentiska. Efterspelet till hennes bok Bokhandlaren i Kabul blev en rättsprocess där en av bokhandlarens fruar hävdade att Åsne Seierstad skrivit kränkande om dem. Det ansåg även Oslo tingsrätt som dömde bokförlaget att betala ut ett skadestånd.
Den här gången har hon försäkrat sig om att de som är med godkänt texten. Fast Bashir har inte läst det hon skrivit om honom. Han ville ha boken översatt till pashto.
– Jag tror att han ändå vet vad som står där, jag har till hundra procent bara återgett sådant han sade till mig under inspelningarna. Han är smart och han frågade mig även vem jag var och varför jag enbart skriver om krig i muslimska länder och om jag ogillar muslimer, säger Åsne Seierstad.
Bashir karaktäriserar hon som en djupt religiös taliban av den gamla skolan. Det märks inte minst i hur han hanterar sina tre fruar.
– De går aldrig utanför huset. Ska de besöka sina föräldrar är det på med burka och in i en bil och när de är framme går det snabbt in genom porten. Det är knappt att de får vistas utanför huset ens när de är täckta.
Drabbar kvinnorna hårt
I boken beskriver Åsne Seierstad hur talibanerna skruvar åt tillvaron allt mer för kvinnorna vilket i första hand drabbar den juridikstuderande Ariana som är kvar i landet. Och bara för några veckor sedan beslutar styret att även icke-statliga aktörer som biståndsorganisationer inte får ha kvinnliga anställda.
– Jag kommunicerade med Bashir om detta och han svarade då att han hade rätt i sin förutsägelse att Afghanistan ska tillbaka till 90-talet då de styrde förra gången. Han insåg att samhället inte kommer att bli mer moderat som vissa i väst hade förhoppningar om. Men det finns en splittring där några i regeringen är mer pragmatiska och vill göra en del reformer för att bli mer accepterade utanför landet. Men de religiösa i Kandahar med emiren Hibatullah Akhundzada är fortfarande de som sätter agendan för hur folk ska leva.
Har talibanerna förmågan att styra och administrera ett land?
– Nej, de är ju dessa mullor som styr även om det finns en och annan kvar på departementen från den gamla administrationen. Det enda talibanerna läst är koranen, de har aldrig brytt sig om att utbilda sig i världsliga frågor. Bara en sådan sak att folk i administration kan bli av med arbetet bara för att de inte har tillräckligt långt skägg. Det är alltså viktigare än om du kan engelska, säger Åsne Seierstad med en suck.
Boken Afghanerna handlar mycket om hur kvinnornas liv begränsas och att döma av de dekret som talibanerna infört sedan de kom till makten kan man få bilden att den viktigaste uppgiften för dem är att kontrollera kvinnorna. Jag frågar Åsne Seierstad om hon kan förklara varför denna besatthet kring kvinnorna.
– Intressant att du frågar om det, för det är precis det som Jamila har undrat och gråter över. När jag senast talade med henne sa hon: What´s the problem the taliban have with the women. Man har ju verkligen svårt att förstå hur de tänker. De ser att folk svälter, att det inte finns sjukhus som fungerar, att vägarna är i uselt skick och så är det viktigaste ändå att kvinnor inte går utanför bygränsen. Det är ju absurt och så pinsamt, säger Åsne Seierestad.
God ekonomi innan kriget
Att Afghanistan blev ett fattigt och eftersatt land menar Åsne Seierestad till största delen beror på Sovjetunionens agerande. Innan dess fanns ändå menar hon en tämligen blomstrande ekonomi och det hade varit fred i över 45 år. Med den ryska inmarschen öppnades även dörrarna för Al Qaida och Osama bin Laden som sedan ledde till de amerikanska attackerna.
– Jag var hela tiden kritisk till det USA och väst gjorde i Afghanistan och har sett det mest som kosmetika, vi sminkade verkligheten och kom aldrig åt de underliggande faktorerna. Det har skickats in många miljarder dollar där det mesta gått till vapen och krig och i fickorna på korrupta individer. Tron att det går att kriga med en hand och bygga ett land med en annan hand har visat sig helt misslyckad, säger Åsne Seierstad.
Svår balansgång
Hon säger att hon i dag är pessimist vad gäller Afghanistans framtid. Diskussionerna kring hur man ska hantera biståndet till landet har hon följt och hon tycker att det är en svår balansgång att sätta press på talibanerna samtidigt som invånarna är så beroende av utländska pengar till mat och sjukvård.
– Jag kan förstå att man gärna vill ställa krav på talibanerna och villkora bistånd mot till exempel krav på att flickor får gå i skolan, Men tyvärr kan sådant bli kontraproduktivt, i alla fall om väst kräver det. Det är bättre om den arabiska världen ställer sådana krav, då behöver inte talibanerna tappa ansiktet.
Hur ser hon då på att såväl Sverige som Norge nu minskat sitt bistånd under en procent?
– Det är pinsamt. Vi i Norge har världens största fond tack vare oljeintäkterna (just nu cirka 13 000 miljarder kronor). Vem har sagt att det är våra pengar bara för att oljan råkar ligga utanför vår dörr? En stor del borde gå till en utvecklingsfond för klimat och bistånd, säger Åsne Seierstad och tillägger att det förstås inte finns någon bredare uppslutning i Norge kring ett sådant förslag.
Hennes nästa projekt är inte helt överraskande att åter vända blickarna mot Ryssland. Hon började sin journalistkarriär som korrespondent i Moskva efter att ha läst ryska på universitetet i Oslo.
– Jag vill veta vilka de är i dag och förstå vad som skett i landet efter att Sovjetunionen föll samman.
När jag frågor om hur hon ser på Rysslands agerande i Ukraina stänger hon snabbt den dörren.
– Jag uttalar mig inte i det och deltar inte i den debatten. Den typen av frågor kan jag svara på när jag är färdig med en eventuell bok. Nu måste jag först få visum till Ryssland, ler hon.
