”Om sju år ska aidsepidemin vara under kontroll”

– Jag har inte dödat någon om det är det du frågar. Jag bar vapen. Det gjorde alla men jag var inte vid fronten utan hade andra roller.

Kvällen är ung och det skymmer utanför fönstret på restaurangen alldeles i närheten av Utrikesdepartementet vid Riksdagen i Stockholm. 

Winnie Byanyima är i Sverige på ett kort inofficiellt besök. För att hälsa på en släkting, men några korta möten med svenska företrädare för organisationer som jobbar med sexuell och reproduktiv hälsa hinner hon med.

– Jag ser mig som aktivist, inte tjänsteman. Jobb och fritid går ihop. Så är det nog för alla i FN som kämpar mot aids, förklarar hon där hon sitter vid ett stort hörnbord där fönstret vetter mot Stockholms ström. 

Winnie Byanyima konstaterar att vägen dit hon är i dag har varit oförutsägbar.

– Livet är en resa i ett väglöst land, vägen får man bygga själv. 

För hennes del började det i Uganda. Det var där hon föddes och senare kom att jobba som flygingenjör. Men under hennes ungdom styrdes landet av några av världens grymmast diktatorer; Idi Amin och Milton Obote. 1980 bröt ett blodigt inbördeskrig ut och Winnie Byanyima gick med i gerillan som några år senare kastade ut Milton Obote. Uganda tog några steg mot demokrati.

– Under inbördeskriget insåg jag att jag ville jobba med sociala frågor och hjälpa människor ut ur fattigdom, säger Winnie Byanyima.

I stället för att gå tillbaka till flygbranschen började hon arbeta politiskt och blev den första kvinnan som valdes in i Ugandas parlament. 

Senare blev hon chef för hjälporganisationen Oxfam International och i dag leder hon UNAIDS vars mål är att få stopp på den globala aidsepedemin som förra året ledde till 650 000 dödsfall. Tiden är knapp. Om sju år ska målet, som satts i Agenda 2030, vara nått och epidemin vara under kontroll.

– Vi måste lyckas. Vi har inget val.

Tack vare effektiva bromsmediciner har sjukdomen kunnat hållas i schack. Läget ser dock väldigt olika ut i olika länder. I flera rikare länder dör knappt några alls, medan fattiga länder där tillgången på medicin och andra faktor gör att den sprids och fler avlider. 

Hon säger att de lagar som kriminaliserar homosexualitet och inskränker flickor och kvinnors rättigheter är en stor del av problemet. Det leder till människor döljer sin sexualitet, har osäker sex och inte vågar testa sig.  

Samtidigt som hon säger detta så tillträder konservativa regeringar runt om i världen, varav många försvarar lagar som upprätthåller traditionella könsroller.

– Ja, det blir svårare i vissa länder. Men om det finns en politisk vilja att göra en förändring så är det möjligt. Det handlar inte bara finansiering. Ett fattigt land som Swaziland har till exempel lyckats uppnå sina mål för att bekämpa aids.

En bild av hiv är att den sprids i Afrika genom promiskuösa män. Lastbilsförare som besöker prostituerade i länderna de korsar, av män som har sex med män.

Det var en bild som fördes fram tidigare, svarar Winnie Byanyima och säger att det är mycket mer komplicerat än så. Spridningen av hiv är nära länkat till sociala förhållanden och fattigdom.

– Det finns många faktorer som driver smittan. Inte bara promiskuösa eller äldre män. Det finns en toxisk maskulinitet. Unga pojkar tvingar sig på flickor.

Hon säger att utbildning är viktigt. 13-åringar som inte går i skolan och vistas i en otrygg miljö blir lätt offer. Flickor och kvinnor är mest utsatta och drabbas oftast värst då fattigdomen breder ut sig. För många unga kvinnor och flickor så är transaktionssex ett av de få alternativ som står till buds. De inleder otrygga relationer för att överleva.

Dagen innan vi ses har Winnie Byanyima delat en film på Twitter. Den handlar om att Belgien är det första landet i Europa som avkriminaliserat prostitution, eller sexarbete. I filmen framhålls Belgien som ett föredöme och det hänvisas till studier som tyder på att legala bordeller skulle kunna minska spridningen av hiv. Inlägget avslutas med en uppmaning av att avkriminalisera sexarbete. 

– Jag är medveten om att det finns en stor skillnad på hur man ser på sexarbete här i Sverige och i mitt land Uganda. Men för många kvinnor är det enda sättet att försörja sig.

Lagar som gör det kriminellt är, enligt henne, fel väg att gå.

– Som feminist anser jag att det är helt fel att straffa en kvinna för att sälja sex men inte den man som köper sex. 

I Sverige ser lagstiftningen annorlunda ut. Sedan 1999 är det förbjudet att köpa sex, men inte att sälja.

– Det låter bättre, det skulle kanske fungera. Men i de flesta länder ser det inte ut som i Sverige.

Hon berättar att hon växte upp i ett kvarter där det fanns många barer. Där fanns det ofta ett litet rum där sexarbetare kunde sälja sex till gästerna. Kvinnor som jobbar där utnyttjades ofta; de tog droger och såldes av män och var under en stark press. 

– Jag är övertygad att om kvinnor fick bättre möjligheter skulle de inte välja att sälja sig. Jag respekterar sexarbetare men jag har stött på många som inte har några andra möjligheter att försörja sig. Som döljer sitt arbete för sina barn, som drabbas av våld och säljs av män. Jag har sett det värsta formerna. Det är därför jag talar om att avkriminalisera. En kriminalisering gör deras liv ännu värre.

Utanför fönstret mörknar det. Hennes medhjälpare tittar på sin klocka, som en tyst uppmaning att avrunda. Winnie Byanyima sitter där med ryggen mot fönstret och snart är det dags att skynda vidare. Hälsa på sin släkting, fortsätta kampen mot aids. Men vilka förutsättningar har hon som en av flera undergeneralsekreterare för FN?

Världen är i krig; Ryssland hotar med kärnvapen. Svältkatastrofer av ohyggliga mått tornar upp sig och orkaner larmar om inkommande klimatkatastrofer. Samtidigt ter sig FN och dess säkerhetsråd som förlamat av veton och politiskt schackspel. Hur tycker hon att FN bör förändras?

– Låt mig säga en sak. FN är dess medlemsländer. De stora länderna som skapade FN efter andra världskriget har inte förändrats. Det behövs en reform så att organisationen inte speglar hur världen såg ut strax efter andra världskriget. De stora länderna bryter mot de regler som de varit med att ta fram. Hur kan vi då förvänta oss att mindre länder ska följa de överenskommelser som finns? Det behövs en reform.