I januari 2020 besökte Diana Janse de svenska FN-soldaterna i Mali.

I januari 2020 besökte Diana Janse de svenska FN-soldaterna i Mali.

Tidigare ambassadör i Mali kritisk till Sveriges insats

Diana Janse är nyss hemkommen som Sveriges ambassadör i Mali, ett land där militären tagit makten två gånger inom loppet av tio månader. Det är dags att Sverige funderar på sitt fortsatta engagemang i landet, säger hon till OmVärlden. 

Publicerad:

När Diana Janse åkte ner till Malis huvudstad Bamako, hösten 2019, reste hon med familjen. Säkerhetsläget bedömdes vara gott nog, men för ett år sedan ställdes allt på ända. 

I juni 2020 bildades Femte junirörelsen (Mouvement du 5 Juin – Rassemblement des Forces Patriotiques (M5–RFP) i protest mot president Ibrahim Boubacar Keïta (även kallad IBK), som suttit vid makten sedan 2013. Missnöjet mot presidenten var utbrett och rörelsen samlade politiker från hela höger-vänsterskalan, religiösa ledare och civilsamhället. 

Presidenten bjöd in M5 att ingå i en ny samlingsregering, men rörelsens ledare avböjde. Protesterna eskalerade och i juli sattes polis och säkerhetsstyrkor, tränade av FN och EU, in mot de fredliga demonstranterna.

De västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS) försökte förgäves medla. Den 18 augusti tog militären makten. Presidenten, premiärministern och en rad andra ministrar fördes till en militärbas. 

Kuppen fördömdes av EU, FN och Afrikanska unionen (AU). Bland annat Sverige frös de delar av biståndet som gick till den maliska staten. Även EU frös sitt bistånd, bland annat det budgetstöd som landet fått av EU sedan 2014.

Stort missnöje

Fördömandena till trots hade kuppen stort stöd bland malierna i gemen. Det säger Diana Janse när hon träffar OmVärlden i ett soligt sommar-Stockholm.

– Det fanns ett enormt missnöje mot IBK:s styre. Det handlade om en fullständig utmattning där många känner att Mali nått vägs ände. Allt hade blivit sämre, osäkerheten har flyttat närmare Bamako. Allt hade blivit bara värre och IBK sågs som lamslagen, ointresserad och oförmögen att vända utvecklingen.

Även för det internationella samfundet fanns efter kuppen möjlighet att vända blad, menar Diana Janse. 

– Man kunde se de goda i det onda, säger hon.

Med hjälp av ECOWAS och hårda förhandlingar, tillsattes lite mer än en månad efter kuppen, den 25 september en övergångsregering, ledd av den tidigare försvarsministern och pensionerade arméofficeren, Bah N´daw. Kuppledaren, överste Assimi Goïta, utsågs till vicepresident.

En civil premiärminister tillsattes. Flera kuppmakare tog plats i regeringen, men för första gången någonsin, även representanter för tuaregrebellrörelserna. I övergångsparlamentet godkändes alla ledamöter av kuppmakarna.

En tidsplan för ett framtida demokratiskt och inkluderande Mali togs fram. En ny konstitution skulle tas fram och därefter skulle val hållas nästa år, men allt detta kom på skam 24 maj i år, när militären, med vicepresident Assimi Goïta, återigen tog makten. 

Diana Janse vid Nigerfloden, i Bamako
Diana Janse vid Nigerflodens strand, i Malis huvudstad, Bamako. Foto: privat

Efterträdare på plats

Vid det laget hade Diana Janse redan åkt hem, efter drygt 1,5 år som ambassadör. Familjen var hemma sedan tidigare. Hennes efterträdare var utsett och tillträdde i början av juni. Sverige frös då delar av biståndet ännu en gång.

Hon har nu tagit tjänstledigt från utrikesdepartementet och tänker ställa upp i riksdagsvalet för Moderaterna, som hon tidigare varit utrikespolitisk rådgivare och internationell chef för. Hon uttalar sig fortfarande med viss försiktighet kring sin tid i Mali, men är kritisk.

– Den andra kuppen blev som en kupp i kuppen, och har ställt allt på sin spets. I kölvattnet av att den civila presidenten och premiärministern avgick utsåg konstitutionsdomstolen Goïta till president, vilket han inte får bli enligt övergångsstadgan och överenskommelsen med ECOWAS, och nu är juntaledaren president.

Sverige har med sitt stora bistånd till Mali ett starkt varumärke i Mali, utan att anses ha en dold agenda, enligt Diana Janse. Sverige formerar en stor del av sitt arbete i landet inom EU.

– Efter den första kuppen svalde vi alla det beska pillret med övergångsstyret, men valde att stötta transition så att vi skulle kunna nå fria, demokratiska och inkluderande val. Nu som lök på laxen har en juntaledare blivit president, och jag tycker det finns all anledning att fråga sig vad vi sänder för signaler om vi bara rullar vidare som om inget har hänt. Det var ju nästan vad som hände efter den första kuppen. En militärkupp är en fruktansvärt svår sak, men kuppen i augusti hade ändå stort stöd internt. 

Mer än 15 år av engagemang

Det svenska engagemanget i Mali går att spåra tillbaka till 2004 då Sverige tog fram en tvåårig strategi för internationellt utvecklingssamarbete med landet. Strategin kom att förlängas i nästan tio år, tills en ny var på plats, för perioden 2015–2020. Sverige öppnade en egen ambassad i landet 2011 och frös under en period allt bistånd i samband med militärkuppen 2012, som ledde framtill valet av IBK till president. 

Sedan 2013 har Sverige gett Mali 2,2 miljarder kronor i bistånd. Därutöver finns sedan 2014 svenska soldater och poliser på plats genom FN-styrkan MINUSMA, med uppgift att stödja fredsavtalet efter kuppen och inbördeskriget 2012. Sverige har även skickat soldater som ingår i den franska militära insatsen Barkhane, i en multinationell specialförbandsstyrka kallad Task Force Takuba, för att bekämpa lokala terrorgrupper. 

Diana Janses efterträdare har hamnat i ett komplext läge i Mali. I juni frös Sverige återigen de delar av biståndet som går till den maliska staten. 

EU har å sin sida har denna gång valt att fortsätta stödet, inklusive budgetstödet till regeringen i Mali, som numer alltså är en militärjunta. EU stöttar och utbildar inte bara Malis polis, utan även militär. EU:s utrikesrepresentant, Joseph Borrell var i Mali så sent som i april i år efter att EU-kommissionen förlängt samarbetsavtalet med landet fram till 2023. 

– Det är dags att vi har en diskussion om vad vi gör i Mali. Mer av samma sak fungerar inte. Mali har fått bistånd av aldrig tidigare skådat slag, varit en del av en stor FN-insats och ändå blir det bara sämre. Om vi bara fortsätter, vad är det som får oss att tro att resultatet kommer bli annorlunda? Min poäng är inte att strunta i Mali, men att vi funderar på vad vi håller på med.

Paralleller med Afghanistan

Före Mali var Diana Janse ambassadör i Georgien och Syrien, men har även varit stationerad som diplomat på ambassaden i Kabul, Afghanistan. Hon drar en parallell mellan Mali och Afghanistan så till vida att Sverige varit engagerade i Afghanistan i 20 år, men att det trots några enstaka indikatorer som pekar på att det blivit bättre inom vissa områden, ändå är ett land med en utdragen konflikt utan synligt slut. 

– Är Mali betjänt av ett bistånd som inte ger någon effekt? Då är svaret att vi ska ett annat bistånd, som bara riktar sig mot de malier som hamnar i kläm, men så fungerar inte vårt bistånd idag. Vi har en ambition om systemförändring, som fred och stabilitet, och det funkar uppenbarligen inte. 

Diana Janse skulle önska att svenska riksdagsledamöter, regeringen och civilsamhällesaktörer tog sig en funderar på vad Sverige skulle kunna göra bättre i Mali. Hon vill se en bättre förberedelse för om juntan väljer att sitta kvar, ifall planerna på en ny konstitution och demokratiska val inte blir av eller skjuts upp på obestämd tid. 

– Det gäller även MINUSMA. Vi har dragit vårt strå till stacken, men vi har ingen exit strategy och Sveriges mervärde har nått vägs ände, så vi behöver tänka på hur vi kan dra oss ur. Och det finns all anledning att fundera över Task Force Takuba. I min värld är det inte rimligt att svenska specialförband tränar maliska juntans soldater och deltar i livsfarliga operationer tillsammans med dem. 

Intervjun är över. Moderaternas tidigare utrikesminister Carl Bildt ringer på Diana Janses telefon. I skuggan av den utdragna krisen och konflikten i Mali stundar en svensk regeringskris och möjligen extraval. 

Mer läsning