Glasgow, Scotland - October 21 2021: UN Climate Change Conference COP26 Banner in a Glasgow street with the words Together for Our Planet, with a tree in leaf behind it.

Glasgow, Scotland - October 21 2021: UN Climate Change Conference COP26 Banner in a Glasgow street with the words Together for Our Planet, with a tree in leaf behind it.

De brännande frågorna COP26: Ambitionsnivåerna

Mathias Fridahl, forskare i klimatpolitik vid Linköpings universitet, hjälper OmVärlden att reda ut vilka som är de viktigaste frågorna under kommande klimattoppmötet COP26. Tredje delen handlar om ländernas ambitionsnivåer för utsläppsminskning. 

Publicerad:

Målet för Parisavtalet är kollektivt, men alla länder som skrivit under avtalet sätter var och en för sig ribban för hur ambitiösa de vill vara i sina utsläppsminskningar (utom EU som förhandlar som en enhet). Ländernas klimatmål formaliseras i en nationell klimatplan, en så kallad NDC (Nationally Determined Contributions), som lämnas in till FN. 

Fem år har gått sedan Parisavtalet skrevs under och utsikterna att världen ska klara att hålla uppvärmningen väl under två grader ser inte ljusa ut. Var ambitionsnivåerna läggs är förstås jätteviktigt för det fortsatta arbetet. Men frågan om ländernas ambitionsnivåer har ingen formell dagordningspunkt i Glasgow, utan genomsyrar snarare förhandlingen som helhet. 

Förväntan om uppdaterade löften

Inför klimatmötet i Glasgow var det meningen att länderna skulle lämna in uppdaterade versioner av de NDC:er som man lämnade in i samband med att Parisavtalet slöts. Många har gjort det. EU:s nya mål är exempelvis en utsläppsminskning på 55 procent till år 2030, jämfört med en minskning på 40 procent i den forna NDC:n. Båda jämfört med 1990 års nivåer.

– Den uppdateringen är väldigt ambitiös. Man kan förstås tycka att det fortfarande är för lite, men det är ett ordentligt kliv uppåt, säger Mathias Fridahl, forskare i klimatpolitik.

USA har i sin uppdaterade NDC lovat att minska utsläppen med 50-52 procent från 2005 års nivåer. Det motsvarar en minskning på cirka 40-43 procent om USA, som EU, skulle ha använt 1990 års utsläppsnivåer som bas att jämföra med. 

Andra stora ekonomier har satt sina mål ännu lägre och just att man använder olika basår i sina NDC:er gör det svårt att jämföra målen. I våras meddelade Japans premiärminister att landet hade en uppdaterad, ambitiös NDC där målet var en utsläppsminskning på 46 procent, jämfört med tidigare 26 procent. Japan använder 2013 som sitt basår. Världens största utsläppare av växthusgaser, Kina, lovade förra hösten att man skulle bli klimatneutralt till år 2060. Löftet togs emot med förvåning – och hopp – av omvärlden. Men ännu har Kina inte lämnar in någon uppdaterad NDC till FN.

Anledningen till att en del länder inte lämnat in uppdateringar kan vara att man förstår beslutet som ackompanjerade Parisavtalet från 2015 på olika sätt, påpekar Mathias Fridahl.

– Det är inte en helt orimlig tolkning att man inte måste lämna in nu – det är bara ledsamt att man inte valt att göra en mer progressiv tolkning. I Kinas fall kan det också handla om att man inte är redo ännu.

Rättvis ansvarsfördelning?

En orsak till att man vill samla ländernas uppdaterade löften inför mötet är att COP26 markerar starten för en globala översyn av klimatmålen, som ska vara klar om två år. Översynen innebär att man mäter hur världen ligger till, om löftena räcker för att uppnå målen och hur NDC:erna följs, alltså om vi gör vad vi lovar.

– Det handlar också om att sammanställa hur den kollektiva ambitionsnivån ser ut. I den processen kommer det att vara mycket fokus på ambitionsnivå och ansvarsfördelning, säger Mathias Fridahl. 

Just ansvarsfördelning är en nygammal fråga som bubblat upp igen inför COP26. Bolivia har lagt ett förslag till dagordningspunkt att börja förhandla om rättvis ansvarsfördelning för att nå 1,5-gradersmålet, alltså att skapa någon form av regler kring vilka länder som bör bära ett tyngre ansvar för att minska klimatutsläppen.

– Ofta när länderna i Latinamerika lagt sådana här förslag historiskt så har de också lagt dem kopplade till en slags ansvarsfördelningsmodell baserad på till exempel utsläpp per invånare eller historiska bidrag till dagens klimatförändringar. Nu vet vi inte om det är Bolivias intention denna gång, säger Fridahl. 

I sådana modeller sticker EU:s och USA:s ansvar iväg och de länderna skulle behöva göra mer än vad de lovat i dagsläget. Det är inte populärt och något avtal av den sorten har aldrig kommit till.

– Vi kommer förmodligen aldrig att få det heller, men det betyder inte att förhandlingarna behöver vara onödiga. Det kan vara ett sätt att sätta press på rika länder att bidra med mer klimatfinansiering till exempel.

Vad som däremot kan ske i Glasgow är att Bolivia vägrar ge sig om punkten inte hamnar på den slutgiltiga dagordningen, medan andra länder vägrar sätta den på dagordningen. Det kan sätta en rejäl stoppkloss i arbetet, då förhandlingarna inte kan inledas förrän dagordningen är antagen.

Läs även del 1: Parisavtalets regelbok

Läs även del 2: Klimatfinansiering

Mer läsning