Vem mördar oskyldiga skolflickor? Den frågan ställer sig många föräldrar, lärare och elever i stadsdelen Dasht-e Barchi, ett av de fattigaste områdena i Afghanistans huvudstad Kabul.
Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen lördagen den 8 maj i år. Samira, 13 år, och hennes bästa kompis Malika var på väg hem från skolan. De var glada, nästan uppspelta, efter att ha fått sluta några minuter tidigare.
Som vanligt vid den här tiden på eftermiddagen var gatorna som omger Sayed al-Shuhadaskolan fulla av liv och rörelse. Flickor i skoluniform vällde ut genom de höga järngrindarna.
Samira och Malika vek av till vänster, i riktning mot Samiras pappas lilla livsmedelsbutik. De hade gått 50 eller 75 meter när den första kraftfulla bomben detonerade bakom dem.
Allt blev kaos. De sveptes in i ett hav av eld, rök och damm. På gatan låg människokroppar utspridda – hela eller i delar.
Panikslagna började de springa i riktning mot pappans butik. Då kom nästa explosion.
Smak av blod
När Omvärlden träffar Samira flera veckor senare sitter hon på golvet i familjens hus, tillsammans med sin pappa Atiqullah och två av hennes yngre bröder – Ershad, 6 år, och Shabir, 4 år.
Huset ligger på gångavstånd från skolan. Det är enkelt, med ett rum samt ett minimalt kök som familjen delar med grannarna.
Samiras mamma kommer in med te och söta karameller. Själv säger trettonåringen inte så mycket, istället är det pappan som berättar. Medan han pratar ser Samira till sina bröder.
– Efter attacken har Samira vägrat att äta. Hon har börjat dricka lite, men hon gör det under protest. Hon säger att allt hon stoppar i munnen smakar blod.
Atiqullah, som utöver jobbet i livsmedelsbutiken även arbetar deltid som lärare på skolan, berättar att han var hemma när explosionen inträffade. När han hörde de kraftiga smällarna drog han snabbt på sig sina sandaler och sprang i riktning mot skolan.
Han kom inte särskilt långt innan han stoppades av grannarna.
– De varnade mig, sa att jag inte ville se förödelsen, säger han.
Han håller upp två röntgenbilder. De visar dotterns axel och skuldra ur olika vinklar. En tunn diagonal linje avslöjar en fraktur på överarmen.
– På ett sätt hade min dotter tur som bara skadade armen. Flera av hennes kompisar är döda, hur många vet vi inte än.
Skolan är stängd tillsvidare, men för Samira kvittar det. Hon vill i alla fall inte återvända.
– Min plan för framtiden var att bli it-tekniker. Nu bryr jag mig inte, jag har förlorat hoppet. Det finns ingen framtid för mig i Afghanistan, säger hon.
Hennes bästa vän dog
När den andra explosionen inträffade slungades både Samira och Malika till marken av tryckvågen. Samira vet inte hur länge hon blev liggandes där, men när hon väl lyckades resa sig upp och fick syn på sin bästa kompis förstod hon direkt att Malika var död.
I huvudet fanns en enda tanke, berättar hon.
– Jag tog upp min telefon och försökte ringa till pappa, både för att få höra att han var oskadd och berätta att jag själv levde, men mobiltelefonen fungerade inte.
Fortfarande vet ingen säkert vem som låg bakom attacken. Talibanerna har sagt att det inte var de.
Attacken skedde i ett extremt känsligt läge, där fredsförhandlingarna brutit samman och USA meddelat att de tar hem sina trupper, något som fått islamisterna att vädra morgonluft. Med en möjlig militär seger inom räckhåll tycks talibanerna inte speciellt intresserade av att förhandla fram en uppgörelse.
"Regeringen vet att dess dagar är räknade”
Fredssamtalen mellan talibanerna och regeringen i Afghanistan kärvar ordentligt. Våldet ökar och en varaktig fred är avlägsen. OmVärlden har rest i talibanland, till fronten och pratat med fredsmäklare för att få svar på frågan om vart Afghanistan är på väg.
Istället har talibanerna gått på offensiven på flera platser i landet. Oron bland befolkningen ökar.
Många minns hur det var när talibanerna hade makten förra gången, 1996–2001. Då nekades bland annat flickor och kvinnor rätten att gå i skolan och arbeta.
Atiqullah är besviken på myndigheternas och polisens agerande. Han säger att de inte fått någon hjälp, varken i det akuta skedet eller i efterhand.
– Det kom varken några poliser eller ambulanser, istället var det privatpersoner som samlade ihop de skadade och döda och körde dem till sjukhus. Det hade aldrig hänt om det varit i ett annat område, det är bara för att vi är hazaras, säger han.
Vem tror du utförde attacken?
– Jag vet inte, men uppenbarligen var det någon som inte tycker att flickor ska gå i skolan. Kanske var det talibanerna eller IS. Kanske hade attacken med fredsförhandlingarna att göra. Oavsett vad eller vem så var de terrorister.
Mörda oskyldiga skolflickor
Atiqullah föreslår en promenad. Han har någonting han vill visa.
Vi går i riktning mot skolan. De smala vägarna är snustorra och fulla av uttorkade rännilar och djupa hålor.
Vägarna kantas av mer eller mindre förfallna lerhus. På en brant höjd ligger en gravplats.
Atiqullah börjar gå uppför kullen. Små enkla grovhuggna stenar varvas med mer utsmyckade gravar. Ungefär halvvägs upp stannar han.
Han pekar på en gruppering av små stenblock som hjälpligt placerats i den hårda marken. Intill stenarna ligger de sista resterna av några ljusstumpar.
Atiqullah sjunker ner på knä bredvid gravarna.
– De här flickorna gick på skolan, de var bara barn. Vem i hela världen vill mörda oskyldiga skolflickor?
Frågan hänger kvar i luften när promenaden fortsätter i riktning mot skolan. På vägen ligger en butik med stora skyltfönster som vetter ut mot gatan.
En grupp män sitter med benen i kors på golvet i lokalen. De tittar upp och nickar tyst. Någon lägger handen på bröstet och mumlar ett knappt hörbart ”salam aleikum”.
Ägaren till butiken heter Ibrahim och är entreprenör i fastighetsbranschen. En inte alltför lukrativ verksamhet i ett land som befinner sig mitt i en eskalerande våldsspiral.
Säljare råder det ingen brist på, konstaterar han. Det är att hitta köpare som är problemet när fler och fler förbereder sig på att fly landet.
Butiken ligger bara ett stenkast från skolan. I vanliga fall, berättar Ibrahim vidare, är gatan utanför full av liv, både barn och vuxna på väg till och från skola eller arbete.
De senaste veckorna har det varit betydligt lugnare, vilket framför allt beror på att skolan som har över 8 000 elever hålls stängd. Ibrahim berättar att han befann sig i butiken när attacken ägde rum.
Den första explosionen krossade alla skyltfönster och han rusade ut på gatan. Han använder ord som blodigt, brutalt, utstuderat och ondskefullt för att beskriva det han såg.
– Det var totalt tre bomber. Den första var placerad i en bil precis utanför entrén till skolan och exploderade precis när flickorna började strömma ut genom grindarna. De två andra bomberna var placerade längre ner på gatan, en i varje riktning.
De två andra bomberna utlöstes när flickorna flydde för sina liv.
– Det var blod överallt. Människor skrek och grät och luften stank av dynamit och bränt kött från de skadade och döda.
En av männen utanför butiken tar fram sin mobil och visar en video filmad direkt efter explosionerna. Bilderna är snudd på omöjliga att ta in. Det är svart rök och eld. Förtvivlade människor som skrikandes och gråtandes tvingas sicksacka sig fram mellan livlösa kroppar och avslitna kroppsdelar.
Var ni alla där?
Alla männen i och utanför butiken nickar tyst.
Har ni alla förlorat någon som ni kände?
De nickar igen.
Stor oro
Efter attacken har flera kvinnliga afghanska människorättsaktivister uttryckt en stor oro över utvecklingen.
En av dem är Shaharzad Akbar, ordförande för Afghanistans oberoende kommission för mänskliga rättigheter. På sociala medier skriver hon att hon tappat räkningen på antalet attacker mot utbildningsmål och att vansinnet nu måste få ett slut.
En annan kvinnorättsaktivist, Roshan Ghaznawi, konstaterar att det här varken är den första eller sista gången som ett utbildningscenter attackeras, men att det afghanska folket aldrig någonsin kommer att ge upp.
En stor svart krater precis framför entrén till skolan avslöjar var den första explosionen ägde rum. En grupp kvinnor står och samtalar framför de stängda grindarna. Muren på båda sidor är full av håligheter efter splittret från sprängladdningarna.
Plötsligt börjar kvinnorna vifta med några vita dokument. De har alla drabbats personligen av attacken, berättar de. Dokumenten som skrivits under av läkare intygar att deras döttrar är skadade och behöver sjukhusvård – vård som de säger att de inte har råd att bekosta.
Seddiqa berättar att hennes 13-åriga dotter, Somaya, skadades lätt i den första explosionen. Hon flydde i panik, bort från skolan, men hade bara kommit något hundratal meter när nästa bomb exploderade.
Somaya skadades i både benet och axeln och fick hjälp av privatpersoner att komma till ett sjukhus i närheten. Men, konstaterar Seddiqa, det är inte de fysiska skadorna som är värst.
– Hon är fortfarande i chock. Hon äter inget, säger inget och hon vågar inte gå utanför huset. Så fort en okänd människa närmar sig henne blir hon rädd och tror att hon ska dö.
De andra kvinnorna nickar instämmande. Situationen är densamma för dem alla.
När skolan kommer att öppna igen har de ingen aning om. Frågan är väl om deras döttrar någonsin kommer att våga gå tillbaka.
Fakta/Dasht-e Barchi
Dasht-e Barchi ligger i västra Kabul och är ett av den afghanska huvudstadens största och fattigaste områden. Stadsdelen domineras av hazaras, en shiamuslimsk minoritetsgrupp som genom historien utstått både förföljelse och diskriminering på grund av sin religion och sitt ursprung.
Hazarerna är långt ifrån den enda afghanska folkgruppen som anser sig diskriminerad. De senaste åren har dock våldet mot dem eskalerat. Flera riktade attacker har ägt rum, bland annat i Kabul i samband med demonstrationer och shiamuslimska högtider.
För drygt ett år sedan attackerades ett förlossningssjukhus i Dasht-e Barchi. Tjugofyra människor dog, däribland många nyförlösta mammor och spädbarn.
Vid attacken mot Sayed al-Shuhadaskolan dödades 90 skolbarn, framför allt flickor, och 250 personer skadades.
