Aminulhaq Mayel, programchef för SAK på kontoret i Kabul.

Aminulhaq Mayel, programchef för SAK på kontoret i Kabul.

SAK:s chef i Kabul: Jag är mer pessimist än optimist om framtiden

Trots talibanstyret kan många flickor i Svenska Afghanistankommitténs skolor gå vidare i högre utbildning – än så länge. Aminulhaq Mayel, programchef för SAK, anser dock att styret blir alltmer fundamentalistiskt och att talibanledarna inte är intresserade av något annat än att införa sharialagar. 

Inget är helt vitt. Och inget är helt svart, inte ens ett år av talibanstyre i Afghanistan. Det blir tydligt när man talar med Aminulhaq Mayel, programchef och biträdande landchef för Svenska Afghankommittén, SAK. Från sitt kontor i Kabul med en karta hängande bakom som visar SAK:s olika verksamheteter i landet berättar han över videolänk om ett omtumlande år för såväl SAK som honom personligen. 

– I början hade vi såväl förhoppningar som farhågor. Jag har varit med under förra talibanstyret, vår tid som republik  och nu talibanernas återkomst. Min uppfattning är att talibanernas styre förra gången (1996-2001) var hårdare,  då tilläts till exempel inga flickor att gå i skolan ens i lågstadiet. Nu får flickor närvara till sjätte klass. Och i åtminstone 16 av 34 regioner kan flickorna i våra skolor helt eller delvis vara kvar upp till tolfte årskursen (motsvarande svenskt gymnasium), säger Aminulhaq Mayel. 

Det är förstås ringa tröst för de närmare miljoner flickor som utestängs från högre studier att några tusen kvinnliga elever får gå klart sin skolgång, men det visar samtidigt att trots dekret det finns en sorts flexibilitet även i ett talibanstyrt land. 

– Allt handlar om hur de lokala ledarna ser på frågan. Är de radikala säger de generellt nej till skolgång för flickor som lämnat sjätte klass. Men det är inte enbart talibanerna som hindrar flickorna, det är också en kulturfråga på många delar av landsbygden, föräldrar är inte emot att deras döttrar utbildas men det är av låg prioritet eftersom flickorna ska hjälpa till i hemmet och på åkrarna, säger Aminulhaq Mayel.

Ställer föräldrarna krav på att deras flickor ska få högre utbildning går det oftast att få till en överenskommelse med de lokala talibanerna och det finns inga direkta restriktioner från utbildningsdepartementet i Kabul, enligt Aminulhaq Mayel.

Om vi för en stund håller oss kvar i de ändå få positiva tecken som det nya styret fört med sig är att säkerheten för SAK:s kvinnliga lärare ökat. I områden där tidigare stridigheter pågick kan nu lärarna röra sig mellan regionerna utan större risk. 

– Men de måste förstås som alla andra afghanska kvinnor bära hijab och dessutom ha med en mahram, en man som eskorterar dem när de är ute, påpekar Aminulhaq Mayel.

Tappar hoppet 

Då var plussidan avklarad. I resten av vår intervju blir det för varje minut som går tydligt att han börjar tappa hoppet om sitt land. Aminulhaq Mayel har ägnat hela sitt arbetsliv till att bygga upp civilsamhället. Under tio år fram till 2017 ledde han utbildningsprogrammet för SAK och därefter har han axlat rollen som programchef och biträdande landchef. 

Nu ser han att allt sakta håller på att raseras.

– Talibanerna bryr sig inte om folks behov - det enda de är intresserade av är att vi följer sharialagarna, det ser de som sin enda och viktigaste uppgift. "Gud kommer att ge er mat", är budskapet från premiärministern när människor hungrar.  Hur kan man då förvänta sig en bättre framtid med ledare som resonerar på det sättet, suckar Aminulhaq Mayel.

Kontakten med talibanerna är en balansgång på slak lina. De har säger Aminulhaq en bristande insikt i vad en civilsamhällsorganisation är och står för. 

– De betraktar oss som en del av deras myndighet och lägger sig i vår verksamhet, vi får instruktioner vad vi ska göra och inte göra. Till exempel vill de ha ett finger med när vi rekryterar personal och när vi gör olika inköp.  De vill att vi ska anställa deras folk vilket är emot våra principer.

Nedmontering av ekonomin

Ett år med talibanstyre har, som vi skriver om idag, inneburit en nedmontering av ekonomin och av många samhällsfunktioner. Banksystemet fungerar inte, det råder brist på vatten och många andra offentliga tjänster som tidigare fungerade är bristfälliga eller helt nermonterade.

– I början talade styret vitt och brett om skol- och hälsoplaner, om ekonomiska reformer och så vidare, nu ett år senare ser vi att det var tomt prat, inget händer och de blir alltmer lika de talibaner som förra gången styrde landet, menar Aminulhaq Mayel.

För hans egen privata del har året inneburit en krympande familj på hemmaplan eftersom syskon och barn har lämnat Afghanistan. Av hans fyra systrar har två lämnat landet så även en bror. 

Av sex döttrar har fyra utvandrat till USA, till Kanada och Sverige och nu senast en dotter till Hong Kong. 

­– Hon stängdes ute från skolan när hon gick det elfte året. Enda möjligheten var att studera vidare utomlands. Efter mycket sökande har hon har fått ett stipendium till en skola i Hong Kong, nu är hon Islamabad i Pakistan och väntar på ett visa för att åka vidare.  

Nu är det en decimerad familj med fru, två döttrar och en son som är kvar. Och så ser det även ut i många andra familjer som har möjlighet att lämna landet. 

– Folk åker om de har råd och kan vilket leder till en braindrain eftersom de flesta som lämnar Afghanistan har hög utbildning. När vi behöver anställa folk med akademiska kvalifikationer är det nästan  omöjligt att hitta någon, särskilt kvinnliga lärare. Söker vi däremot en chaufför, en vakt eller städare får vi tusen sökande eftersom det är så många som blivit av med jobbet. 

Aminulhaq Mayel säger att han idag är mer pessimist än optimist. Han tror inte att talibanerna låter sig påverkas av opinionen i väst, den enda möjligheten till förändring menar han måste komma inom talibanstyret.

– Det finns även bland talibanerna de som inte är nöjda med situationen, män som vill att kvinnor ska ha mer rättigheter och de som anser att landet måste utvecklas i en annan riktning. Men min känsla är tyvärr att de fundamentalistiska krafterna är de som vinner. 

Samtidigt manar han att världssamfundet ska fortsätta ger ett långsiktigt stöd till landet och man för en dialog med talibanerna men utan att kompromissa kring de mänskliga rättigheterna. 

Och hur ser du på din egen situation den närmaste tiden? 

- Så länge jag arbetar för SAK som är kända och respekterade här är jag relativt säker. Och jag får en lön som vi kan leva på. Skulle jag inte ha den positionen hade jag också troligen lämnat landet, säger Aminulhaq Mayel.

Mer läsning