I Yangon jobbade jag på universitetet men efter militärens kupp så bestämde jag mig för att göra motstånd, berättar Eh Eh.

I Yangon jobbade jag på universitetet men efter militärens kupp så bestämde jag mig för att göra motstånd, berättar Eh Eh.

”Vi hade fyra gevär på 200 personer”

Småbarnsmamman Eh Eh, 29 år, är medlem av det väpnade motståndet. Det här är hennes berättelse om varför hon tog till vapen mot juntan i Myanmar.

”Jag kom till djungeln i Karenstaten från Yangon i april 2021. Då hade de inte börjat ge stridsträning till oss som kom dit ännu. Men jag fick lära mig hur man gör minor och bomber. I slutet av april började jag en tre månader lång militärträning. Jag lärde mig att kriga och hur jag skulle hålla tunga gevär. Varje morgon var vi tvungna att gå upp vid fem, för att träna och hålla ordning i lägret som vi själva hade byggt från ingenting. I Yangon jobbade jag på universitetet. Alla i lägret var stadsmänniskor som jag, det fanns till och med kändisar.

Jag är inte van att leva i djungeln och i början hade vi ingen mobiltäckning så min familj visste inte om jag levde eller vad död. På nätterna kommer djur fram, ormar. För mig som kvinna var det extra svårt eftersom lägret inte är anpassat för oss. Männen får inte hänga sina kläder med våra, så vi var tvungna att ha kläderna i väskorna hela tiden. Under regnperioden torkade de aldrig. Jag fick sova i kökshyddan, i en hängmatta. Vi var tre kvinnor och över två hundra män i lägret och vi hade bara fyra riktiga gevär. Jag fick aldrig vara med och kriga i frontlinjen, såklart för att jag är kvinna. Jag ville, det var ju därför jag var där. I stället jobbade jag med att placera ut minor och bomber. Mina vänner i lägret dödade militärer med det var svåra strider för militären är många fler. Till slut gjorde militären en räd av vårt läger och vi var tvungna att fly. De spred falska uppgifter att de dödat alla i vårt läger. Mina vänner trodde att jag var död.

Ung kvinna ser bedrövad ut nät hon tittar på en mobiltelefon.
Eh Eh lämnade sin femåriga dotter Swan Kee och begav sig ut i djungeln för att strida mot militären.

Min dotter heter Swan Kee, hon är fem år. Hon förstod ingenting när kuppen hände, men hon ropade det jag sa till henne när vi demonstrerade på gatorna. När jag åkte ut i djungeln lämnade jag henne i Yangon med min före detta man. Jag sa till henne att jag var tvungen att åka. Medan jag var borta reste min före detta man till de befriade områdena med vår dotter, så nu är jag med henne här i Thailand. Bombanfallen i december gjorde att vi inte kunde vara kvar på andra sidan gränsen. Nu tar jag hand om henne. Vi har ansökt om asyl i något annat land, vi vet inte vilket ännu. Jag vill att hon ska få börja skolan. Här i Thailand får hon inte gå i skolan eftersom hon inte är född här, jag har försökt.

Min bataljon tillhörde inte skuggregeringen NUG. Jag har inte fått så mycket som en pinne från dem. Min släkt är från Karenstaten, jag är karen. Vi har ganska lite hopp om att Myanmar blir ett federalt land där vi får självbestämmande. De i huvudstaden har lovat det förr men det har inte hänt. De flesta etniska människorna har alltid hatat burmanerna. Men nu slåss vi tillsammans och någonting är förändrat. Vi som är unga i dag är bättre på att prata med de på den andra sidan och vi respekterar varandra mer tror jag.”

Mer läsning