Nazdar Ghafouri riktar kritik mot sättet dokumentärfilmen Sabaya producerades.

Nazdar Ghafouri riktar kritik mot sättet dokumentärfilmen Sabaya producerades.

”Dokumentärfilmen Sabaya exponerar offer för krigsbrott”

Nazdar Ghafouri, överläkare och verksam i organisationen Joint Help for Kurdistan anser att regissören till den prisade dokumentärfilmen Sabaya borde ha skyddat de yazidiska kvinnornas identitet. 

Publicerad:

”Se hur kvinnor fritas från ett av världens farligaste flyktingläger som kontrolleras av IS” står det i ett sponsrat inlägg från Folkets bio på Facebook om den svenska dokumentärfilmen ”Sabaya” som nyligen haft biopremiär i Sverige. Filmen har prisats internationellt men även kritiserats av bl.a. Human Rights Watch och International Documentary Association utifrån etiska aspekter.  New York Times har rapporterat att flera av de medverkande i filmen är med trots att de sagt nej till att medverka.

Filmaren Hogir Hirori och producenten Antonio Merenda har i ett flertal intervjuer bl.a. i OmVärlden bemött kritiken. De uppger att de inte kan se att de gjort någonting juridiskt eller etiskt fel. Istället för att visa belägg för hur man försäkrat sig om att de medverkande varit i tillstånd att ge informerat samtycke under och efter filmningen, har man ställt överlevarnas ord mot varandra och inhämtat samtycken från vissa av de medverkande i efterhand. 

Hirori och hans producent har konsekvent upprepat att de följt svensk lag under filmens produktion, en lag som är generös jämfört med andra länders lagstiftningar. Hirori bekräftar samtidigt att flera av de medverkande inte fick releaseavtal förrän i februari 2021 dvs efter kontrakt med Dogwoof, visning på Sundance samt flera andra festivaler.

Filmmakarna har uppgett att filmningen tog ett och ett halvt år med sex olika besök. Hirori kom till Yazidi Home Center i Syrien i slutet av juni 2019. Han började filma omgående och lämnade inom 1,5 vecka. De mest centrala scenerna i filmen är från denna tid. Detta bygger jag på uppgifter från min syster, läkaren Nemam Ghafouri, som då på plats arbetade med en återförening mellan yazidiska mammor och de barn de tvingats lämna ifrån sig när de befriades. Hon hade kontakt med Hirori, bland annat med sms som jag har tillgång till. 

Det är möjligt att han spenderat flera månader i Yazidi Home Center tillsammans med filmens manliga hjältar, eller återvänt i ett senare skede men veckan sommaren 2019 var hans första besök på centret. Det är alltså inte möjligt att han spenderade lång tid med kvinnorna innan filminspelningen. Han har heller inte bott med dem i flera månader eftersom flera av dem åkte till Irak i slutet av Horiris första besök. 

Releaseavtalen som skickats uppges ha varit på engelska och arabiska. Hur försäkrade man i så fall att vissa av de medverkande som endast talar sitt modersmål kurdiska förstod avtalen? Vissa av medverkande skrev inte under men ändå exponerades deras ansikten fortsatt oanonymiserat när filmen hade sin Europapremiär i Köpenhamn 10:e maj 2021. 

Alla yazidiska kvinnor som varit i fångenskap hos IS är välkomna tillbaka till samhället och flera är idag gifta säger Hirori till Omvärlden. Förutom att det är gravt missvisande att använda giftermål som ett mått på välmående så stämmer inte påståendet. De kvinnor som fött barn under fångenskap är endast välkomna tillbaka om de går med på att lämna sina barn. Filmens manliga hjältar ser till att de mammor som inte vill separeras från sina barn hålls kvar i Syrien i vad som kan beskrivas som ”husarrest”. I intervjuer har en av männen själv uppgett att barnen används i utbyte mot information från IS- familjer. Detta är också en av anledningarna till att yazidiska kvinnor som inte vill separeras från sina barn fortsatt gömmer sig i Al-Hol. 

Varför exponeras offer för krigsbrott på det sätt som görs i Sabaya när det hade varit enkelt att skydda deras identitet precis som andra dokumentärfilmare har gjort? Särskilt viktigt var det att möta det krav på att slippa medverka från den grupp kvinnor som meddelade Hirori detta första gången 2019, igen 2020 och slutligen 2021. 

Filmskaparna må vara erfarna filmare men det är tydligt att de saknar erfarenhet att arbeta med människor som utsatts för sexuellt våld och trauma. Etiska koder i form av “do no harm, protect the vulnerable, and honoring the viewer’s trust” har funnits långt innan The Murad Code, som de uppger kom till efter filmen var färdig.

En svensk produktion av erfarna filmare och med SVT som co-producent borde kunna göra bättre. Alla kan göra fel men en seriös produktion inklusive finansiärer tar ansvar för sina misstag så att dessa inte heller upprepas. Exponering av utsatta människors ska inte vara upp till enskilda individers interna etiska kompass. 

Nazdar Ghafouri, överläkare och forskare på Linköpings universitet och verksam i organisationen Joint Help for Kurdistan.

Regissören Hogir Hirori svarar:

”De som medverkar har givit sitt samtycke” 

Precis som vi tidigare har sagt så har de som medverkar i min film Sabaya givit sitt samtycke under inspelningsperioden. Det finns två som ändrade sig i mars, efter premiären på Sundance, och de har anonymiserats efter deras begäran. 
Ett halvår senare, i början av oktober, alltså bara några dagar efter publiceringen av artikeln i New York Times, åkte jag tillbaka till Irakiska Kurdistan. Jag träffade de medverkande i min film igen, och de tittade på Sabaya tillsammans med sina familjer, nära och kära. De bekräftade återigen sitt samtycke till att delta i filmen och att det aldrig har varit ett problem för dem, varken nu eller tidigare, vilket kan läsas här: http://sabayathefilm.com/index.php/statement

Mer läsning