Militärkuppen i Myanmar för två år sedan tillintetgjorde ett årtionde av demokratiseringsinsatser och lämnade befolkningen med ett alldeles för litet – och kraftigt sjunkande – stöd från det internationella samfundet. Medan världen är upptagen av kriget i Ukraina glider den pågående konflikten i Myanmar in i internationell glömska – en utveckling som bara förstärks av de digitala barriärer som juntan satt upp.
För den äldre generationen burmeser innebar militärkuppen den 1 februari 2021 en återgång till livet före 2008. För de som vuxit upp i ett allt öppnare samhälle, krossade kuppen brutalt drömmarna och förhoppningar om ett bättre liv.
I två år har militären nu slagit hårt mot den protesterande befolkningen, med tusentals döda i processen. Militären har effektivt upphävt de demokratiska rättigheter och den tillgång till världen som den övervägande unga befolkningen hade före kuppen. I linje med andra autokratier runt om i världen har Myanmars militär som mål att helt kontrollera informationsflödet i samhället, och i två år har oberoende medier och journalister jagats av myndigheterna. Samtidigt har militärens grepp om landets digitala infrastruktur blivit ännu hårdare i deras försök att stävja och begränsa tillgången till internet.
Genom allt från mobilmaster och underjordiska kablar till internetleverantörer och viktiga appar har Myanmars militär fått direkt eller indirekt kontroll över alla avgörande delar av den digitala infrastrukturen.
Ett av de bästa exemplen på utvecklingen är militärens förvärv av telekomföretag. Före kuppen var två av landets fyra operatörer privatägda. Först tvingades norska Telenor, som var det främsta valet för många som motsatte sig militären på grund av företagets politik för mänskliga rättigheter, att sälja sin verksamhet i Myanmar till libanesiska M1 Group, som har nära band till militären. I september förra året meddelade också det enda kvarvarande privata telekombolaget, Ooredoo, att det hade för avsikt att dra sig tillbaka från den burmesiska marknaden och sälja sin verksamhet till det Singapore-baserade Nine Communication, vars ledning också har nära band till Myanmars högsta militära ledning.
Försäljningen av dessa företag har säkerligen bidragit till Myanmars kraftigt försämrade internetfrihet, och landet är nu näst efter Kina det land som har den sämsta miljön för mänskliga rättigheter på nätet. Med den nivå av ägande och kontroll som militären nu har av digital infrastruktur kan den effektivt stänga av tillgången till internet och andra nätbundna tjänster på lokal, regional eller till och med nationell nivå. Dessutom har militären också tillgång till detaljerade användardata och kan övervaka medborgare och företag utan någon tillsyn. Konsekvenserna för journalister och människorättsförsvarare är drastiska.
Även om vi inte vet i vilken utsträckning militären kommer att använda sig av dessa befogenheter, kan vi säga att med den nuvarande digitala infrastrukturen har militären goda möjligheter att upprätta en "digital diktatur" som allvarligt hindrar människors tillgång till information och skydd av privatlivet.
Ännu är inte allt förlorat för Myanmar - men det kan mycket väl bli det om det internationella samfundet inte förmår vidta kraftfulla åtgärder för att stödja den pågående överlevnadskampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Demokratiska regeringar, inklusive de svenska, måste fortsätta och helst öka sitt stöd till de kvarvarande organisationerna i det civila samhället, rättighetsgrupper och inte minst oberoende medier. Isolering och internationell försummelse kommer bara att förvärra situationen.
Tyvärr ser vi redan konturerna av en pågående nedtrappning av det internationella engagemanget i Myanmar. Nya krig och katastrofer har fått den globala uppmärksamheten, och Myanmar riskerar att återigen bli en av världens bortglömda kriser. I det avseendet talar det sitt tydliga språk att Sverige, som globalt sett är en föregångare på området för utvecklingsbistånd, föreslår att minska sitt stöd till Myanmar med mer än 60 procent. Med Sveriges som föregångsland är jag rädd att många andra länder också kommer att slå in på denna olyckliga väg.
För observatörer i och utanför Myanmar är detta en märklig utveckling, eftersom befolkningen långt ifrån har gett upp sitt motstånd. Att överge det internationella stödet efter mer än ett decenniums hårt arbete och starkt engagemang är ett hån mot det burmesiska folkets kamp. Under åren före de första demokratiska valen blomstrade det civila samhället och nystartade oberoende medier, delvis i exil. Att minska stödet till sådana demokratiska krafter nu är inte bara att överge dem, utan också att svika dem som kämpat för en bättre framtid för Myanmar.
Om de internationella givare som engagerade sig när tiderna var ljusa inte erkänner sitt ansvar och kommer folket till hjälp nu, kommer landets lidande sannolikt att mångdubblas. Alla berörda parter måste fråga sig om de är villiga att låta detta hända. Om vi tror på demokratin måste vi slå tillbaka innan den sista ridån faller över Myanmars befolknings demokratiska ambitioner.
Jesper Højberg, verkställande direktör, IMS (International Media Support)
