David Nilsson, tidigare Sidamedarbetare, skriver att slopandet av enprocentsmålet får stora konsekvenser.

David Nilsson, tidigare Sidamedarbetare, skriver att slopandet av enprocentsmålet får stora konsekvenser.

”Enprocentsmålet avskaffas – Sverige måste hitta en ny roll i världen”

Enprocentsmålet för bistånd skrotas av Ulf Kristerssons regering. Det är en logisk konsekvens av att Sverige överger den militära alliansfriheten. Nu måste vi hitta vår roll i världen på nytt, skriver docenten och den tidigare Sidamedarbetaren David Nilsson.

Fredagen den 14 oktober dödförklarade Ulf Kristersson det svenska enprocentmålet för bistånd. Beskedet kom som en fotnot till Tidöavtalet och det nya borgerliga regeringsunderlaget. ”Enprocentmålet för bistånd avskaffas och istället sätts en treårig summa i kronor och ören” sade moderatledaren. Summan skall vara mindre än i dag, förtydligade han. Även innehållet kommer reformeras och få ökat fokus på Ukraina. 

Detta är ingen marginell kursändring om någon trodde det; det är ett historiskt skifte. Få utgiftsområden har varit lika heliga i svensk politik och i 60 år har det funnits en majoritet i riksdagen för att använda 1 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) till bistånd. 

Nedmonteringen väcker starka reaktioner. Före valet menade civilsamhällesorganisationer med Naturskyddsföreningen i spetsen att något sådant vore ”ett katastrofalt misstag”. Kristerssons regering sviker världens fattiga och saboterar Sveriges internationella anseende, sade företrädare för Rädda Barnen och hjälporganisationen Diakonia i radion efter att Tidöavtalet presenterats. 

Samtidigt är utvecklingen helt logisk sett i ett längre perspektiv. I en rad politiska avseenden har det svenska biståndet spelat ut sin historiska roll. Som Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén skildrat i boken En svindlande uppgift (2021) har det alltid funnits en blandning av humanitära, ekonomiska och politiska motiv bakom biståndet. Förutom exportmöjligheter smorde biståndet nya politiska allianser och byggde utrikespolitiskt kapital. Det blev en avgörande pusselbit i vår identitet som ett litet, exportberoende, och inte minst försvarspolitiskt neutralt land. Tack vare årtionden av växande bistånd kunde Carl Bildt 2013 slå fast att Sverige blivit ”en humanitär stormakt”. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har omfamnat enprocentsmålet. Tills nu. 

Världen förändras och vi med den. I och med ansökan om medlemskap i Nato lämnar Sverige sin nisch som litet neutralt land. Ekonomisk och politisk makt har sedan årtionden glidit ur händerna på västvärldens regeringar till förmån för Kina, Indien, globala industriföretag och tech-jättar. Våra forna biståndsmottagare - tänk Botswana eller Vietnam - är idag snabbt växande medelinkomstländer. Motivbilden ser helt enkelt väldigt annorlunda ut idag. Med främst humanitära skäl och miljöhänsyn som drivkraft blir enprocentmålet inte lika lätt att motivera i statsbudgeten.

Redan 2017 förespråkade ekonomen Lars Anell en fyraårig biståndsbudget utan volymmål i en studie åt Expertgruppen för Biståndsanalys. Om biståndet hanterades som andra utgiftsområden, menade Anell, kunde den löpande prövas och vägas mot andra prioriteringar för staten. I den bästa av världar skulle detta kunna leda till en nytändning i idédebatten. Vilken slags värld vill vi lämna över till våra barn? Hur bidrar Sverige bäst? När fungerar bistånd? 

Än så länge vet vi ganska få detaljer i den nya biståndspolitiken. Men när nye biståndsministern Johan Forsell blev intervjuad i radion (26/10) gavs intrycket att biståndet mest ska bli ett instrument för svensk migrationspolitik, export och handel. Mer bistånd ska gå till Ukraina för humanitär hjälp och återuppbyggnad, något som enligt Forsell även ska gynna svenska företag. Det svenska egenintresset ser nu ut att hamna mer i fokus, vilket även utvecklingsforskare pekat på

Det upplysta egenintresset har varit ett inslag i biståndet sedan dess start. Det måste inte nödvändigtvis stå i konflikt med att bidra till globala nyttigheter. Men det regeringen hittills signalerat verkar vara ett inskränkt egenintresse snarare än ett upplyst: fördelar för svenskt näringsliv, stötta återvandring, påtryckning i utvisningsärenden. Detta i en värld präglad av genuint globala utmaningar: klimat, artdöd, säkerhet, demografi och hälsa. Det är så andefattigt att man häpnar.

Det verkligt nya i allt detta handlar ytterst inte om biståndet. Det handlar om Sveriges roll i världen. Det finns inga hinder för oss att fortsätta investera i global utveckling. Mycket talar för att det till och med kan vara mer angeläget idag än för 60 år sedan. Men en ny berättelse behövs; en vision om vad för slags global framtid vi vill bidra till. En sådan vision formas bäst i dialog mellan olika delar av samhället, som under 1950-talets kampanj "Sverige Hjälper" eller millennieskiftets GlobKom. Sverige behöver åter söka sin plats i världen och diskussionen om biståndet roll, storlek och innehåll måste vara en del av det sökandet.

David Nilsson, docent i teknik- och vetenskapshistoria vid KTH och tidigare SIDA-medarbetare

Mer läsning