Inge Gerremo och Göran Hydén anser insatser för att få effektivare lantbruk i Afrika måste utvecklas med bönderna på plats.

Inge Gerremo och Göran Hydén anser insatser för att få effektivare lantbruk i Afrika måste utvecklas med bönderna på plats.

”För många afrikaner är jordbruket en deltidssyssla"

Synsättet på effektivitet och avkastning i jordbruket skiljer sig från hur vi tänker i Sverige. För många afrikaner är det ofta en deltidsyssla och man är därför inte helhjärtade jordbrukare, skriver experterna Göran Hydén och Inge Gerremo i en kommentar till OmVärldens podd i ämnet.      

Putins krig i Ukraina har skapat en livsmedelskris med långtgående konsekvenser men det går inte att skylla allt på den ryske despoten. Vi i västvärlden har själva under åren bidragit till krisen genom utvecklingsstöd som alltför ofta varit dåligt anpassat till de lokala förhållandena. Där har vi inte sällan väl lättvindigt rekommenderat lösningar för det afrikanska jordbruket som varit baserade på erfarenheter från den tempererade delen av världen.

I vår utvecklingsiver har vi undgått att notera hur radikalt förutsättningarna skiljer sig. Nu när en ny global kris till synes är på gång finns risken att gamla felsteg återupprepas. I ett podd-avsnitt  i OmVärlden med rubriken Ineffektivt lantbruk leder till hungersnöd i Afrika diskuterar Alarik Sandrup, Lantmännen, och Elisabeth Simelton, Sida, förtjänstfullt frågan utifrån frågeställningen varför de afrikanska länderna trots i många fall goda förutsättningar inte tycks kunna försörja sig själva? Vi vill peka på några viktiga och grundläggande förutsättningar som sällan riktigt beaktas. 

Den stora skillnaden ligger i själva utvecklingscykeln. I Sverige präglas den av kravet på ökad avkastning och hur den genom växtförädling och andra metoder kan på ett hållbart sätt anpassas till klimatförändringarna. I Afrika är ekvationen den motsatta. Afrikanska lantbruk praktiserar hållbarhet på daglig basis genom skilda metoder. Jorden är samägd, bruket av jorden blandat, och kunskapen förvaltad gemensamt. Detta bidrager till en hållbar hushållning men begränsar samtidigt utrymmet för förbättrad avkastning.

Medan vi i Sverige inriktar oss att på rationellt sätt ”satsa allt i ett” är det förhärskande synsättet i Afrika det motsatta: ”lägg inte alla äggen i samma korg”. Detta är ett klokt sätt att bete sig när resurserna är knappa och riskerna stora, något som karakteriserar inte minst jordbruket i Afrika.

Afrika är dock inte homogent. Förutsättningarna varierar. De torra jordarna i Sahel eller i södra Afrika har förlorat mycket av sin produktivitet men där regnskog och savann dominerar finns näringen kvar eller kan återskapas relativt lätt med rätta metoder.

Dessa måste vara anpassade till lokala förhållanden. De måste utvecklas med bönderna på plats. De äger den kunskap som krävs för bra resultat. Varje insats utifrån måste utgå från att lokalisering på den egna befolkningens villkor är en nödvändighet.

En sådan anpassning är inte enkel i de afrikanska landsbygdssammanhangen. Den största utmaningen är att de afrikanska bönderna inte är helhjärtade jordbrukare. Till skillnad från de andra kontinenterna undviker bönderna att binda sig vid ett levnadssätt som är beroende av inkomster enbart från jordbruket. På de flesta håll är medlemmarna i det större lanthushållet engagerade i andra näringar som bidrager till dess inkomster och välfärd. De kan vara egenföretagare, hantverkare, jobba i ett företag eller vara statsanställd. Detta skyddsnät reducerar utsattheten men också intresset för förbättrad avkastning i jordbruket.

De som påverkas mest direkt av den pågående livsmedelskrisen i Afrika är den urbana medelklassen. Dess företrädare konsumerar bröd och pasta gjorda på importerat vete. Nu står de inför tomma hyllor i butikerna. I vissa arabländer har bristen på dessa varor lett till uppror och demonstrationer. Att så också skulle kunna ske i Afrika är inte uteslutet.

Det finns viktiga lärdomar att dra för både Sverige och Afrika. Kunskap om kontexten är avgörande för insatser som regeringar och givare överväger. De afrikanska länderna behöver bli mer självförsörjande för att kunna möta de livsmedelsbehov som en snabbt växande stadsbefolkning ställer. Att de ska vara beroende av en osäker import av vete från Ryssland eller Ukraina är genant för de politiskt ansvariga.

Göran Hydén, professor emeritus i utvecklingspolitik

Inge Gerremo, fd lantbruksråd i Rom och hedersledamot Kungl. Skogs- och lantbruksakademien.                                                                                                                                                       

                                                                                                                                                    

Mer läsning