Handel kan vara en viktig del av biståndet, skriver Inge Gerremo, fd lantbruksråd i Rom och hedersledamot i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien och Göran Hydén, professor emeritus i utvecklingspolitik.

Handel kan vara en viktig del av biståndet, skriver Inge Gerremo, fd lantbruksråd i Rom och hedersledamot i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien och Göran Hydén, professor emeritus i utvecklingspolitik.

”Handel och bistånd är två naturliga följeslagare”

Hungern ökar i världen men den nya regeringen har nu en möjlighet bidra till jordbruksutveckling i Afrika genom att fokusera mer på handelsfrågor, skriver Inge Gerremo och Göran Hydén.

I sextio år har handel varit ett inopportunt begrepp i svenska biståndskretsar. Bistånd har uppfattats som i det närmaste ett statligt monopol och blivit en integrerad del av vår utrikespolitik. Frivilliga och privata aktörer har tvingats att bedriva sin verksamhet i statligt tecken. I biståndsvärlden har handel länge legat bortom vad man anser sig syssla med. Det ledde till att regeringens direktiv till de bägge sektorerna ofta kommit att motverka varandra. Exempelvis främjade svensk politik länge frihandel på ett sätt som gick stick i stäv mot vad det svenska biståndet eftersträvade. Detta gällde inte minst i Afrika, där en begynnande jordbruksutveckling omgående tvingades möta internationell konkurrens. 

Trots försök att underlätta anpassningen via särskilda privilegier för jordbruksexport från just dessa länder kom handeln aldrig att intaga en framträdande plats i de svenska relationerna med länderna i Afrika. Att handel och bistånd skulle kunna komplettera varandra i dessa sammanhang var länge en fråga som sågs med misstro i policyetablissemanget. 

Först under de allra senaste åren har handel framstått som biståndets naturliga följeslagare. Den nya regeringen har gjort slag i saken och grundat sin politik på antagandet att fattiga länder inte kommer att utvecklas utan en robust utrikeshandel.

Hur denna tes sätts i verket blir en särskilt stor utmaning där jordbruket som i Afrika utgör de flesta hushålls basnäring. Det egna jordbruket är fortfarande i dag, 50 år efter självständigheten för många afrikanska länder, en näring som sällan förmår att föda dagens befolkning på ett tillförlitligt sätt. Även där de yttre förutsättningarna är gynnsamma begränsas produktiviteten av en alltför snabb befolkningstillväxt och förändrade klimatförhållanden. Båda är frågor som var och en borde kräva omfattande uppmärksamhet. Till detta kommer att den växande medelklassen vant sig vid en konsumtion bestående av grödor, framför allt vete, som det är svårt att odla i tropiska sammanhang. De grödor som traditionellt har goda förutsättningar att stå emot ett allt varmare klimat, såsom hirs och sorghum (durra) ratas gärna av den växande stadsbefolkningen. Torktåliga grödor är likväl framtiden som framgår t.ex. i att man på franskt håll undersöker möjligheten att låta sådana torktåliga grödor ingå i landets framtida odlingsarsenal.

Redan 2003 lovade de afrikanska länderna, genom den så kallade Maputo-deklarationen om jordbruk och tryggad livsmedelsförsörjning, att avsätta 10 procent av sin årliga budget till utveckling av det egna jordbruket. Få afrikanska länder om några har, närmare tjugo år senare, levt upp till den ambitionen. Ett skäl är att det egna jordbruket ofta befinner sig på en nivå som sällan gör det internationellt konkurrenskraftigt och etablera sig på världsmarknaden. För att åstadkomma det gäller att kunna producera och leverera jordbruksråvaror på ett över tid tillförlitligt sätt liksom också olika alltmer förädlade produkter baserade på det egna jordbruket. Dit har de flesta länderna i Afrika en lång väg att gå.

Här finns nu en stor möjlighet för den nya regeringen att utveckla ett stöd till jordbrukssektorn i ett antal länder som beaktar det helhetstänkande som krävs. Det gäller att stödja uppbyggnaden av en hållbar primärproduktion i ett utvalt antal länder och samtidigt bidra till att främja såväl lokal, regional och internationell handel. Att utveckla det egna jordbruket och angränsande sektorer är en grundförutsättning för att skapa en tro på framtiden hos ländernas unga generationer.

Vi har i en tidigare artikel, Matkris i Afrika kräver ny syn på biståndet, (SvD 18/9) yrkat på mer förståelse för de afrikanska förutsättningarna i stället för att förlita sig på våra erfarenheter från den tempererade delen av världen. Medan vi ofta inriktar oss på att rationellt ”satsa allt i ett” är det förhärskande synsättet i Afrika det motsatta: ”lägg inte alla ägg i samma korg”. Detta leder till andra utgångspunkter.

Med sådana insikter i bagaget skulle den nya regeringen kunna bidra till den jordbruksutveckling som de afrikanska länderna så tydligt behöver. Det krävs i skenet av det som sker i Ukraina och Ryssland samt den snabba befolkningstillväxten och urbaniseringen i berörda länder. Lite mer respekt för handelsfrågornas betydelse i detta sammanhang kan skapa den inkörsport som behövs för en mer sammanhängande och hållbar syn på jordbrukets roll i det svenska utvecklingssamarbetet. 

Inge Gerremo,  fd lantbruksråd i Rom och hedersledamot i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
Göran Hydén, professor emeritus i utvecklingspolitik

Mer läsning