Miljöpartiets Per Bolund, Janine Alm Ericson och Maria Ferm är kritiska till regeringens förslag till budget.

Miljöpartiets Per Bolund, Janine Alm Ericson och Maria Ferm är kritiska till regeringens förslag till budget.

”Kortsiktig vårbudget riskerar att göra oss beroende av fossila bränslen”

Regeringens vårbudget präglas av kortsiktighet som riskerar att låsa in oss i ett långsiktigt beroende av fossila bränslen och stora utsläpp. Avräkningarna från biståndet innebär dessutom att Sveriges röst försvagas under höstens klimatförhandlingar. Nu kräver Miljöpartiet att biståndet istället ska höjas.

När regeringens vårbudget presenterades häromdagen var vetenskapliga rön om klimatkrisen, kunskapen om att förändringen går alldeles för långsamt och alla rapporter som beskriver det allvarliga läget i världen som bortblåsta.

Vårbudgeten präglas av en kortsiktighet som riskerar att låsa in oss i ett långsiktigt beroende av fossila drivmedel och högre utsläpp, bidra till en fördjupad fattigdom, ökad osäkerhet och på sikt ännu större flyktingströmmar. Vårbudgeten och den neddragning som görs på biståndsbudgeten genom enormt stora avräkningar drar också undan benen för Sveriges möjligheter att vara en stark röst i världen, nu närmast i höstens viktiga klimatförhandlingar.

Förra året kom FN-rapporten om genomförandet av Agenda 2030. Den visar att världens uppfyllelse av de klimatrelaterade målen går åt fel håll. Vattenförbrukningen har sedan lång tid ökat mer än befolkningsökningen och satsningarna på mer hållbara energisystem går för långsamt och riskerar att bromsas upp av den ekonomiska nedgången.

Vetenskapen har länge visat att ohållbar produktion och konsumtion ligger bakom de tre planetära kriserna; klimatkrisen, krisen för den biologiska mångfalden och ökade föroreningar. Vi borde inte bara ha förstått att det krävs förändringar i våra konsumtionsmönster för att klara av dessa kriser, vi borde sedan länge agerat kraftfullt. FN-rapporten visar att utsläppen av växthusgaser ökade under 2020, trots pandemin med kraftigt minskad samhällelig aktivitet som följd.

Vi vet att för att klara Parisavtalets mål måste utsläppen tvärtom minska med minst 45 procent till 2030 jämfört med utsläppen 2010. Världen klarade inte heller av att nå de mål som satts till 2020 för att minska förlusten av biologisk mångfald. De marina ekosystemen hotas av föroreningar, försurning och uppvärmning vilket i sin tur hotar de tre miljarder människor som är beroende av haven för sin försörjning. FN-rapporten går igenom samtliga globala mål och pekar på behovet av finansiering. Efter den stora ekonomiska nedgången har den istället minskat.

I den senaste rapporten från FN:s klimatpanel (IPCC) understryks också behovet av resurser till den nödvändiga omställningen. Resurser för att nå den hållbara värld för alla där ingen lämnas utanför. Det man förstår när man läser rapporten från IPCC är att det kommer att krävas modiga beslut av modiga politiker och ledare. FN:s generalsekreterare menar att avsaknaden av ledarskap i klimatfrågan är brottslig.

Sverige har haft en stark och viktig röst i världen, vi har legat i framkant när det gäller internationell solidaritet, utvecklingsfokus och klimat. Med ett ökat nationellt välstånd i form av höjd bruttonationalinkomst (BNI) har medel till internationellt

utvecklingssamarbete ökat under de senaste åren eftersom Sverige hållit fast vid enprocentsmålet.

I grunden är det en fråga om solidaritet. Men lika viktigt i den situation världen befinner sig i är det att säkerställa att biståndet används som styrmedel mot långsiktig och bestående förändring och utveckling. Med en snabbt ökande skuldbörda som driver människor och länder in i extrem fattigdom, ökade geopolitiska spänningar och konflikter, klimatförändringarna som hotar fred och säkerhet och närmare 90 miljarder människor på flykt undan krig, konflikter eller förföljelse är biståndet ett av de mest centrala instrumenten för att leverera på de åtaganden vi förbundit oss till.

I detta akuta läge går det inte att skjuta på betalningar som regeringen har för avsikt att göra. De medel regeringen drar undan i biståndet handlar bland annat om klimatanpassning och förutsättningar för hållbar livsmedelsförsörjning som var tänkta att gå till långsiktig uppbyggnad och motståndskraft. Medel som också skapar resiliens och självständighet, istället för att riskera att fler människor blir beroende av dyrt humanitärt bistånd. Vill man prata om kostnadseffektivitet är det dumt, vill man prata om samhällsekonomisk effektivitet är det dumt, vill man prata om måluppfyllelse är det dumt och pratar vi om att bygga fredliga och inkluderande samhällen är det direkt kontraproduktivt.

Regeringen måste tänka om. Vi kräver:

  • Ta inte resurser från det internationella utvecklingssamarbetet för att göra Sveriges kommuner till vår största mottagare av bistånd.

  • Höj biståndsramen till 1,25%. Mer pengar till gemensamma utmaningar stärker också Sverige.Ta fram en långsiktig plan för biståndets roll för att bygga en mer motståndskraftig värld efter pandemin.
  • Ta fram en långsiktig plan för biståndets roll för att bygga en mer motståndskraftig värld efter pandemin.
  • De pengar som nu dras bort i biståndet genom avräkningarna kunde ha varit helt avgörande för Sveriges möjligheter att påverka klimatförhandlingarna och tillse att världen lever upp till internationell löften om klimatfinansiering. På COP26 i Glasgow i november lovade Sverige en fördubbling av klimatfinansieringen till 2025. COP27 i Sharm el-Sheikh i Egypten kan stå och falla med finansiering till anpassning och ersättning för skador och förluster till följd av klimatförändringar. Det är en angelägenhet för hela världen. Därför vill vi inte bara minimera avräkningarna utan också ha en större biståndsram för att möta den situation vi nu ser i världen. Ambitionerna måste öka, inte minska.

    Per Bolund, (MP) Språkrör och tidigare miljöminister
    Janine Alm Ericson, (MP) Ekonomiskpolitisk talesperson, tidigare statssekreterare för internationellt utvecklingssamarbete
    Maria Ferm, (MP) Utrikespolitisk talesperson

    Mer läsning

    Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect, Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan, Charlotta Norrby, generalsekreterare SMR och Lena Ingelstam, generalsekreterare Diakonia skriver tillsammans med ytterliggare åtta andra under debattartikeln där de kräver att civilsamhället får plats vid bordet när toppmötet för katastrofriskreducering hålls i maj.

    "Människor som drabbas hårdast av katastrofer måste vara en del av lösningen”

    Alltför få länder ger civilsamhället en plats vid bordet när åtgärder för att förebygga och minska katastrofer diskuteras. Därmed utelämnas viktig kunskap och det katastrofriskreducerande arbetet tappar relevans och kvalitet. När toppmötet för katastrofriskreducering hålls i maj måste Sverige kliva fram och kräva att fler stater inkluderar civilsamhället.