”Universell fattigdom hotar den afghanska befolkningen”

Kvinnor i Afghanistan driver många små verksamheter. Om kvinnor fråntas rättigheten att arbeta, utbilda sig och leva värdiga liv riskerar detta att driva Afghanistans ekonomi till randen av kollaps, skriver Achim Steiner, chef för FN:s utvecklingsprogram UNDP.

Publicerad:

I kölvattnet av negativa rubriker, våld och politisk osäkerhet är det svårt att utröna hur framtiden kommer att se ut för Afghanistan. Rädsla och osäkerhet har blivit den gemensamma valutan i samhället.

Beroende på hur situationen utvecklas kan landets ekonomi minska med upp till 13 procent det kommande året. Procentsatsen kan verka blygsam med tanke på krisens omfattning, men inte när man ser till den enorma påverkan det skulle ha på människors liv och vardag. 

Enligt den senaste analysen från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) kan en BNP-minskning på 10–13 procent ta Afghanistan till randen av en så pass utbredd fattigdom att den kan komma att omfatta upp till 97 procent av befolkningen. Detta trots de hårt vunna men reella framsteg som skett under de senaste decennierna.

Under de senaste 20 åren har inkomsten per capita mer än fördubblats, den förväntade medellivslängden har förlängts med nio år och antalet år som barn går i skolan har ökat från sex till tio år. Tack vare att antalet skolelever ökat från 800 000 till över 8 miljoner har dessutom mer än 3 miljoner flickor kommit in i utbildningssystemet.

Dessa framsteg riskerar nu att gå förlorade. Med kraftigt höjda livsmedelspriser och en ekonomi i fritt fall ökar matosäkerheten dramatiskt samtidigt som hälsa och välbefinnande förväntas rasa och ytterligare förvärra utmaningarna som COVID-19 fört med sig. Vilka de sociala konsekvenserna av den här utvecklingen kommer att bli beror på en avgörande faktor: kvinnors och flickors möjligheter och status i samhället. 

Under de senaste decennierna har förutsättningarna för kvinnor att arbeta och studera förändrats i grunden. Tidigare begränsades kvinnor ofta till att odla vallmo och skörda opium. Idag utgör de mer än en femtedel av statsförvaltningen och en fjärdedel av landets parlamentsledamöter. 

Dessa framsteg får inte gå förlorade. Det är dags för mod, kloka val och beslutsamhet om hur vi bäst skyddar försörjningsmöjligheter, grundläggande samhällstjänster, mänsklig säkerhet och mänskliga rättigheter för den afghanska befolkningen. 

Vi är särskilt bekymrade över kvinnors möjligheter att fortsätta att driva företag då de utgör grunden för den informella sektorn och nästan 80 procent av Afghanistans lokala ekonomier. Oavsett om de säljer grönsaker, vävda korgar eller bröd har dessa kvinnor via sitt företagande kunnat hålla sina hushåll från fattigdom, sina barn i skolan och gett sina föräldrar grundläggande sjukvård. Om dessa småföretag försvinner kommer det att öka fattigdomen dramatiskt. Om kvinnor fråntas rättigheten att arbeta, utbilda sig och leva värdiga liv riskerar detta att driva Afghanistans ekonomi till randen av kollaps. Denna allvarliga situation måste, och kan, förebyggas. 

För att skydda de mest utsatta hushållen och upprätthålla grundläggande samhällstjänster behöver vi dra nytta av lokala nätverk och dra lärdom av tidigare erfarenheter. Dessa visar att ’cash-for-work’-program, stöd till jordbrukare för att skydda mot översvämningar och torka samt stöd till lärare och vårdpersonal, fungerar. 

Många afghanska familjer skulle föredra att stanna i sitt hemland om de har möjlighet att försörja sina familjer på ett säkert och värdigt sätt snarare än att rycka upp sina liv och ge sig ut på en farlig resa till ett flyktingläger eller ett annat land. 

Finansiell stabilitet i sig är dock inte tillräckligt. Lokalsamhällen behöver hjälp att förbättra sin infrastruktur: att reparera bron som leder till marknaden, bevattningen vid den lokala fruktträdgården eller skolor för flickor. Vi kan stötta detta genom att tillhandahålla tillfälliga jobb för unga afghaner inom offentlig sektor så att de kan bidra till och rota sig i samhället.

Ny teknik och innovation kan också göra skillnad; solpaneler kan ersätta beroendet av importerad el, tekniska lösningar kan underlätta mobila kontantöverföringar, e-hälsa kan tillhandahålla sjukvård och rådgivning till kvinnor, ny infrastruktur kan skydda mot torka och översvämningar.

Även om en ekonomisk kollaps måste avvärjas till varje pris genom ansvarsfull nationell penning- och finanspolitik, kan och måste vi förhindra att de mest utsatta hushållen faller ner i djup och långvarig fattigdom. Kortsiktig humanitär hjälp i detta nu är avgörande men lika viktigt är det att vi snabbt skyddar en generation av framgångar inom utbildning, arbete och lokal utveckling. Genom att bevara dessa hårt vunna framsteg kan vi undvika ytterligare eskalering av humanitära behov i framtiden. Afghanistan befinner sig i en utvecklingskris, inte i morgon, utan idag.

Mer läsning