I dag, den 6 februari, är det Internationella dagen mot kvinnlig könsstympning, och de goda nyheterna är att vi vet vad som krävs för att stoppa denna skadliga sed. Sedan 2008 har över 45 miljoner människor – i 35 000 lokalsamhällen i 17 länder – varit med om att besluta att kvinnlig könsstympning (FGM) inte ska vara tillåtet i deras regioner. Det har de gjort med stort stöd från Sverige till UNFPA:s och UNICEF:s (FNs barnfond) gemensamma program mot kvinnlig könsstympning, som över 200 miljoner flickor och kvinnor i hela världen har utsatts för.
Den dåliga nyheten är att behovet av insatser mot kvinnlig könsstympning ökar. Det ökade på grund av COVID-19-pandemin. Flickor skickades hem från skolan med risk att hamna i en mer traditionell roll som kan innebära omskärelse och barnäktenskap.
Samtidigt utmanades program mot kvinnlig omskärelse av pandemin. Behovet ökar eftersom många länder där kvinnlig omskärelse förekommer också är länder med hög befolkningstillväxt. Så även om allt fler säger nej till kvinnlig omskärelse, ökar antalet flickor i riskgruppen.
Behovet ökar eftersom kvinnlig könsstympning hittar nya vägar när motståndet ökar. Medikalisering av kvinnlig könsstympning är den term som används när utbildad sjukvårdspersonal utför omskärelsen i stället för den äldre kvinnan i byn, vilket är mer sterilt men lika fel – och dessutom olagligt. Lokalt motstånd eller förbud kan också leda till att man tar sin flicka med över gränsen till ett land där könsstympning fortfarande utövas.
UNFPA och UNICEF:s gemensamma program mot kvinnlig könsstympning arbetar med partnerskap med alla som kan bidra till att göra skillnad: den före detta utövaren av könsstympningen, den lokala barnmorskan, den religiösa ledaren, polisen, kvinno- och flickorganisationer, nationella parlamentariker etcetera.
Män och pojkar är viktiga allierade i kampen mot kvinnlig könsstympning. För när flickor könsstympas för att förbereda dem för äktenskap är det viktigt att männen säger ifrån. Och det gör de. I ett antal länder är en större andel män än kvinnor motståndare till kvinnlig könsstympning. Det är bra. Det är något att bygga vidare på. Men vägen är lång och tyvärr är den full av fallgropar, såsom luckor i finansieringen av UNFPA och UNICEFs gemensamma ansträngningar.
Vi vet vad som krävs, men vi har inte tillräckligt med resurser för att ta oss an uppgiften i den utsträckning som krävs för att eliminera kvinnlig könsstympning innan år 2030, enligt de globala målen. Vi hoppas att fler följer Sveriges exempel och stöttar arbetet med att ge flickor det liv de vill ha; det liv de har rätt till.
Pernille Fenger, chef för FN:s befolkningsfond UNFPA:s nordiska representationskontor.
