OmVärlden har tidigare skrivit om Rysslands inblandning i den pågående konflikten i Centralafrikanska republiken. En konflikt som präglas av brott mot mänskliga rättigheter där privata ryska militärföretag med kopplingar till Wagnergruppen pekats ut som krigsförbrytare.
Wagnergruppen framställs ofta som en gren av den ryska armén som Kreml använder i konflikter där de vill verka utan att synas. Den franske utrikesministern Jean-Yves Le Drian refererade nyligen till dem som ”ett företag av ryska legoknektar som verkställer Kremls order”.
Ryssland dementerar kategoriskt alla uppgifter om samröre och uppger att man har 1 135 obeväpnade instruktörer på marken i landet. Syftet sägs vara att endast att träna och utbilda regeringsstyrkor. De hävdar bestämt att de inte deltar i några strider.
Den franska utrikesministern Jean-Yves Le Drian pekar på Centralafrikanska republiken som ett lysande exempel på Kremls modus operandi. Tillvägagångssättet är att låta de privata aktörerna rensa upp och ta kontroll över gruvor där Ryssland tilldelats koncession. Verksamhet som en obeväpnad enhet som officiellt är där för att utbilda av förklarliga skäl inte kan ägna sig åt.
2018 reste tre ryska journalister till Bangui för att undersöka sambandet mellan Wagnergruppen och Rysslands officiella uppgift. Samtliga mördades bara ett par dagar efter sin ankomst.
Frankrike tappar inflytande
Rysslands intervention i landet har sedan dess upptakt för drygt tre år sedan påverkat maktbalansen i regionen till rysk fördel. De som bor i huvudstaden Bangui gläds åt att den forna kolonialherren, Frankrike, fortsätter att tappa inflytande trots att de nödvändigtvis inte ser Ryssland som ett bättre alternativ.
Frankrike, som beskyller Ryssland för att bedriva en desinformationskampanj i syfte att underminera deras position och den nya regeringen för att vara medskyldig, har svarat med att frysa sitt bistånd på obestämd tid.
Under tiden har Ryssland kopplat grepp om det lokalamedielandskapet och kontrollerar nu delar av nyhetsflödet där det proryska narrativet får frodas oemotsagt.
Byggde monument
I november lät Centralafrikanska republikens president Faustin-Archange Touadéra avtäcka ett monument i bombastiskt utförande i huvudstaden.
Monumentet, som föreställer ryska soldater som skyddar en hukande mor, var enligt Kreml en gåva från landet som ett bevis på deras uppskattning.
Vi som har spenderat tid i landet frågar oss själva varför tillträde till platsen under själva monteringsarbetet var strikt förbjuden för all icke-rysk personal. Om det nu var en gåva till Ryssland?
EU fördömde Wagnergruppen
Centralafrikanska republiken porträtteras ibland som periferiernas periferi. Det perfekta laboratoriet att skapa sig vilket narrativ man vill innan man säljer konceptet vidare till andra krigförande stater.
I september skrev OmVärlden om att även Mali förhandlar med Wagnergruppen. Ett sådant samarbete riskerar inte bara att destabilisera det som EU och FN arbetat för under så många år. Det utgör också ett hot mot den internationella humanitära rätten då Wagnergruppen gjort sig känt för att bruka metoder som avrättningar och tortyr.
Nyligen lät EU meddela att man inför sanktioner mot flera personer med koppling till Wagnergruppen. Samtidigt varnar EU alla länder som överväger att anlita företaget.
Motsättningarna i Centralafrikanska republiken kommer aldrig kunna lösas med vapen. Inte heller är det rimligt att tro att de resurser och initiativ som finns på plats kommer kunna bidra med någon långsiktig förändring. Konflikten måste lösas med diplomati.
USA har en unik möjlighet
Då Frankrike sedan länge förbrukat sitt förtroende och fred aldrig varit överst på Kremls agenda har Joe Biden nu en formidabel möjlighet. Om han menar allvar med att både diplomatin och USA är tillbaka.
USA är sedan fem år den största bidragsgivaren till Centralafrikanska republiken samtidigt som man förhållit sig neutral i landets politiska angelägenheter. Att man inte tagit ställning i vare sig konflikten eller politiken ger USA ett unikt mandat att initiera och stödja dialogen mellan regeringen, oppositionen och rebellgrupperna.
Alla jag har talat med i Bangui skulle välkomna ett sådant scenario. ”Vi älskar Amerika”, säger de. Samtidigt är det tydligt att en sådan framtidsbild inte är någonting de ens i sin vildaste fantasi vågar föreställa sig. De vet själva att de bor i ett land där politiker skapat så mycket oreda att resten av världen sedan länge lämnat dem åt sitt eget öde.
Viktor Lindelöw
