Tidigare i somras träffade Macky Sall, den Afrikanska unionens ordförande, Vladimir Putin för att diskutera den globala spannmålskrisen som då riskerade att utlösa en hungersnöd. Macky Sall, president i Senegal, hade, bara dagar innan mötet i Sochi, varnat EU:s ledare för att rysk propaganda vinner terräng i Afrika. Trots det var det just Moskvas linje som president Sall lyfte fram där han, direkt efter sitt möte med Putin, uppmanade väst att häva sanktionerna så att spannmålsexporten kunde lämna Svarta havet. Att det är EU:s sanktioner som förhindrar livsmedelstransporterna är narrativet Ryssland säljer till resten av världen och i synnerhet till Afrika där vetebristen blivit konfliktens kärnfråga.
Svält som vapen
EU:s utrikeschef Josep Borrell skickade senare, i ett försök att motarbeta den ryska propagandan, ett brev till samtliga afrikanska utrikesministrar i vilket han förklarade att det är Rysslands blockad av ukrainska hamnar, och deras höjda exporttull på ryskt vete, som hindrar exporten. Borrell klargjorde även att Moskva använder svält som ett vapen för att sätta press på EU och att det inte förekommer några som helst sanktioner som hindrar Ryssland från att exportera spannmål och konstgödsel till Afrika.
Kort därefter gav sig Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov ut på en Afrikaturné för att, under sina besök i Uganda, Etiopien, Egypten och Kongo-Brazzaville, fortsätta att torgföra den ryska spannmålspropagandan. Frankrikes president Emmanuel Macron gjorde samtidigt blixtvisit i Kamerun, Benin och Guinea-Bissau och tog där varje tillfälle att utpeka Ryssland som en av de sista imperialistiska, kolonialmakterna i världen.
Kapplöpningen om Afrika
Att det återigen är kapplöpning om Afrika är ingen slump. Kontinenten, är en av de minst moskvakritiska, där 25 av 54 stater valde att avstå från att fördöma Rysslands invasion, vilket är mer än i någon annan region.
De afrikanska staternas ovilja att fördöma Ryssland kan tolkas på flera sätt. En viktig aspekt är att de inte vill bli indragna i en europeisk konflikt och tvingas välja sida mellan två militära stormakter, i synnerhet inte när de själva står inför svåra utmaningar på hemmaplan. Det var ett misstag av väst när USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield pressade de neutrala afrikanska länderna, utan hänsyn till deras situation, att fördöma Ryssland och gjorde klart att detta inte är en konflikt där man bara kan stå på sidlinjen och titta på.
Ett misstag eftersom det endast lett till att tonläget, som redan var infekterat i och med EU:s besked att man inte vill lyfta vaccinpatentet vilket hade gjort det möjligt för Afrika att själva tillverka vaccin mot covid-19 istället för att stå med mössan i hand, skruvats upp ytterligare. I Afrika talar man allt mer om västs hyckleri, att EU bara lyssnar när de vill ha, eller behöver, något.
Handeln störst med EU
Trots en påtaglig osämja är EU alltjämt Afrikas överlägset största handelspartner, investerare och biståndsgivare. Ryssland, med BNP som Spanien, är i ett handelssammanhang obetydliga och har mycket mer att vinna på en god relation med Afrika än vad Afrika har att vinna på en gemenskap med Ryssland.
Utöver vapenexport, där Ryssland står för 30 procent av alla leveranser till subsahariska Afrika, är de främsta aktiviteterna man ägnar sig åt av militär karaktär vilket man företrädesvis gör genom den paramilitära Wagnergruppen för att utöka sitt inflytande. Att sprida desinformation för att slå kilar mellan Afrika och väst är också en huvudsyssla de ryska beskickningarna lägger stor möda vid.
Stöd från Kina och Turkiet
De största hoten mot ett västerländskt inflytande i Afrika är Kina och Turkiet vars ekonomiska stöd inte kommer med samma villkor på demokrati och mänskliga rättigheter som EU:s, vilket ibland tolkas som att man lägger sig i andra länders interna angelägenheter. Någonting som både Kina och Turkiet skrupelfritt gjort klart att man inte är intresserade av. I stället heter det att man att man respekterar sina partners suveränitet och aldrig skulle påtvinga dem sina egna värderingar, eller komma med anvisningar om hur de bör styra sina länder.
EU måste redefiniera sitt partnerskap
Afrikas befolkning är världens yngsta och beräknas uppgå till 2,5 miljarder innan 2050 och fyrdubblas runt nästa sekelskifte. Västvärldens åldrande befolkning kommer förr eller senare vara helt beroende av besluten som fattas där. Det är dags för EU att redefiniera sitt partnerskap med Afrika för att säkra sin plats som kontinentens framtida förstahandsval för samarbete och utveckling. Utan att för den sakens skull tumma en millimeter på krav om demokrati och mänskliga rättigheter, men detta måste diskuteras mellan två, likvärdiga, partners och inte som nu då EU oftast ses som en förmyndare.
Nyligen var USA:s utrikesminister Anthony Blinken i Sydafrika och han kommer även besöka Demokratiska republiken Kongo och Rwanda. Rysslands invasion av Ukraina lär stå högt på dagordningen och vi får se om han lyckas övertyga Sydafrikas president Cyril Ramaphosa som förhållit sig neutral att ta ställning för demokratin.
