Dagen då kriget mellan Ryssland och Ukraina bröt ut var min vän i Moskva i chock, precis som jag. Hon ville inte ha ett krig. Hon beskriver Ukraina som ett broderland till Ryssland och många ryska familjer har släkt och vänner där.
Min väninna är en ung välutbildad kvinna i 30-årsåldern. Till skillnad från en stor del av den ryska befolkningen får hon information från väst. Skillnaden mellan henne och mig är att hon matas med två narrativ om kriget, ett från Ryssland och ett från väst. Och hur vet man vem som talar sanning, ens ledare eller motståndarna från väst?
Hon skickar klipp som verkar vara från amerikanska nyhetsinslag, det sägs att USA:s president Joe Biden kunde ha förhindrat kriget genom att garantera att Ukraina inte kommer bli en del av Nato. I klippet hävdar de att om Ukraina tillåts gå med i Nato så är det ett direkt hot mot Rysslands säkerhet. Kriget är alltså USA:s och Natos fel?
Jag upprepar gång på gång att ansvaret ligger på den ryske presidenten Vladimir Putin. Att det var hans beslut att oprovocerat attackera Ukraina.
Hon svarar att Biden är gammal och senil. Att det är hyckleri. USA har startat flera krig utan att någon har ifrågasatt deras intentioner. Hon berättar att västvärldens sanktioner mot Ryssland bara drabbar den ryska befolkningen som inte vill ha något krig. Putin påverkas inte.
Jag blir frustrerad. Hur kan vi ha så olika syn på kriget? Diskussionerna mellan oss fortsätter och min vän skickar en video på en amerikan som påstår att allt från kriget till klimatförändringar är lögn och borde ifrågasättas. Tror hon verkligen på det här? Jag säger att Putins agerande driver Rysslands ekonomi i botten. Hon blir arg, jag behöver inte säga vad som redan är uppenbart. Räntan är uppe på 20 procent och varor har blivit allt dyrare, svarar hon.
Jag kan fortfarande inte förstå hur en högutbildad kvinna med vetskapen om att hon lever i ett samhälle utan yttrandefrihet och med nyhetscensur inte kan se det uppenbara: Putin måste stoppas!
Många gånger måste jag pausa att prata om kriget. Skicka en rolig bild. Släppa politik och tänka på vår vänskap. Medan jag läser om Ukrainas president som hjälte läser hon om hur han inte vill ha dialog, och om nazister och rasister i Ukraina.
”Jag inser att min frustration och ilska inte bidrar till annat än en brusten vänskap.”
Jag läser nyheter om ryska bombningar av civila mål och människor som lider. Hon läser om att Ukraina attackerar sig själva. Det kan hon, enligt henne, nämligen se på väderstrecket missilen kommer ifrån. Hon menar att bilder på skadade människor är tagna i andra sammanhang.
Jag kan inte nå fram. Jag har min sanning och hon har sin.
Jag slår på TV4-nyheterna. De ber om ursäkt för att de har spridit videos som inte stämmer överens med deras nyhetsrapportering. Jag går in på Linkedin: bilder på Volodymyr Zelenskyj i militärdräkt skålandes med kollegor i en bunker. En folkhjälte som slåss för sitt land. I samma bild finns en inklippt bild på Putin som sitter vid ett långbord med sina kollegor flera meter bort. En diktator vars undersåtar krigar åt honom. Tusentals har gillat. Är det detta som kallas propaganda?
Situationen är absurd. Jag ringer henne. Berättar att väst står med folket i Ryssland. Varför protesterar inte fler i Ryssland? Hon berättar hur ryska medborgare kan få upp till 20 år i fängelse om de bistår Ukraina med information. Protester ger både böter och fängelse. Detta är fjärde gången hon genomlever kriser i Ryssland, bakom sig har hon kriserna 1991,1998, 2008, och nu denna. Detta är inget nytt. Vladimir Putin har styrt landet så här i över 20 år. Han kan inte ändra på sig. President Zelenskyj måste, från ett ryskt perspektiv, bara ge upp.
Först i efterhand inser jag att hon inte vill att Zelenskyj ska ge upp för att Ryssland ska stå som vinnare. Han borde ge upp för att oskyldiga människor inte ska dö. Människor som faller offer för ett politiskt spel.
Sista dagen vi pratar om kriget går jag på hårt och ifrågasätter Putins ledarskap. Jag förstår inte hur han kan ha backning i Ryssland. Han borde avsättas.
Det blir tyst. Hon har läst det. Inget svar. En timme, fem timmar. Jag funderar på om hon är avlyssnad. Vågar hon säga något annat? Tolv timmar går. Tystnad. Jag inser att min frustration och ilska inte bidrar till annat än en brusten vänskap. Nu, mer än någonsin, måste vi stå enade och förstå varandra. Inte i krig. Men i kärlek och solidaritet. Jag skickar en rolig bild. Vi skrattar. Vi släpper kriget och pratar om livet, precis som vi brukade göra förut. Allt är som vanligt. Eller är det?
Sandra Rupar, reporter på OmVärlden.
