Jag har precis avslutat ett telefonsamtal med min svägerska som bor i Madrid sedan några år. Hon beklagade sig över en värmebölja som inte verkar ha något slut. Hon överväger att flytta om somrarna blir lika heta kommande år. Jag önskar att jag kunde säga att det kommer att bli bättre.
I stället konstaterar rapport efter rapport att hettan inte kommer att minska utan tvärtom, bara inom några år göra att allt fler platser blir obeboeliga. Jag blickar ut över min egen sönderbrända gräsmatta och partiledarnas Almedalstal ekar ännu i mitt huvud. Jag känner en enorm frustration och vill skrika så högt så alla partiledare hör: vi måste stoppa klimatkrisen innan fler människor dör!
Den svenska valrörelsen har gått in i sin mest intensiva fas. Partiledarna reser runt i vårt land och lovar väljarna allt det som partiernas valstrategier bedömer är mest taktiskt för att vinna röster. Löften ges om bättre privatekonomi, stärkt försvar, stopp på gängvåld och, ja, ni hörde rätt, billigare bensin och diesel. Valrörelsens klimatdebatt är dessvärre lika uttorkad som de somaliska jordarna. Somalia och andra länder i Östafrika har drabbats av den värsta torkan och hungerkrisen i modern tid. Samtidigt har klimatkrisen under sommaren varit tydligt kännbar även i Europa och i Sverige. Kan det verkligen vara så att valstrategerna har bedömt att de förfärande rapporter om klimatförändringarnas konsekvenser är en icke-politisk fråga i valrörelsens Sverige?
Hur ska vi få politikens uppmärksamhet att rikta sig mot klimatkrisen? Var finns det goda exempel på en enad politisk vilja? Tidigare i sommar blev den spanska staden Sevilla först i världen med att namnge och klassificera värmeböljor. Syftet var att öka medvetenheten. Greta Thunberg och tusentals unga med henne fortsätter den numera 208 veckor långa skolstrejken för klimatet, trots att den fråga dom driver verkat ha hamnat i tillfällig medieskugga. Den nyligen publicerade forskningsrapporten How Dare you?” Greataeffekter på svensk miljö- och klimatopinion” visar dessvärre att Greta och hennes strejk, inte har haft lika stor påverkan på opinionen och politiken här hemma i Sverige som den har haft i andra europeiska länder. Det tycks finnas ett allvarligt och besvärande demokratiskt glapp mellan folket och politiken i Sverige.
Samtliga åtta riksdagspartiers klimatmål missar Parisavtalets 1,5 gradersmål, visar en analys som publicerades tidigare i sommar av bland andra WWF och Våra Barns Klimat. Det innebär en rejäl bakläxa för samtliga partier som blottar ett bottenlöst svek och politisk tondövhet mot den unga generationen och klimatkrisens offer. I Almedalen uteblev klimatlöften. I stället lovade bland annat partiledaren för ett av våra största riksdagspartier att sänka bensin- och dieselpriserna så att ”vanligt folk ska kunna ta bilen för att skjutsa ungarna till fotbollsträningen”.
Jag kan inte låta bli att undra om hen, eller någon av de andra sju partiledarna, alls har lyssnat till forskningen eller Gretagenerationen eller för den del läst nyheterna som dagligen fylls av berättelser om extremvädrets brutalitet.
Min text är en vädjan till politiken, men också till er som läser den. Glöm inte klimaten. Lyssna till de unga, lyssna till våra medmänniskor inom och utanför Europa som redan nu drabbas. Visst svider det när bränslepriserna stiger, men det är dags att inse att såväl politik som livsstil måste läggas om. Det krävs en snabb omställning till en fossilfri ekonomi och ett solidariskt stöd till de som redan idag drabbas hårt av klimatförändringarna. Det finns lösningar inom alla sektorer, men det är bråttom och satsningarna måste göras nu.
Nästa val kan det vara för sent.
Hanna Nelson är policychef på Oxfam Sverige och rådgivare för tankesmedjan Global Utmaning. Hon har tidigare utsetts till en av OmVärldens unga talanger.
