Erik Larsson, OmVärldens chefredaktör.

Erik Larsson, OmVärldens chefredaktör.

Biståndets nya roll – hålla utlänningar borta

Mindre pengar till biståndet är en sak. En annan är att det nu kan bli historiska förändringar av biståndets innehåll då en ny regering tillträder, skriver OmVärldens chefredaktör Erik Larsson.

Om framtiden vet vi ingenting. Men det ser i alla fall ut som att en total omdaning av biståndet är på gång. Att den nya regeringen frikopplar biståndet från vår ekonomi och slopar enprocentmålet är en sak. Finansiering är viktigt. Men ännu viktigare är vad man vill.

Den som läser överenskommelsen ser att den nya regeringen vill använda biståndet för att få ut migranter. De länder som inte tar emot sina medborgare som befinner sig olovligen i Sverige ska, enligt Tidöavtalet, hotas med indraget bistånd. 

Det finns ett problem med den strategin. Om vi minskar biståndet till andra länder så är ju inte den piskan så skrämmande. Men det där har Sverigedemokraterna och regeringspartierna redan tagit fram en plan för. För om det svenska hoten inte hjälper så är tanken att vi med utrikespolitikens hjälp ska sätta press på EU.

Planen är att få unionen att straffa de länder som inte tar emot de som befinner sig i Sverige. Vi ska få andra EU-länder att frysa biståndet och se till att de blir svårt att få visering. Men varför skulle EU gå med på det, undrar kanske någon? Kanske för att det finns flera länder som vill ha samma typ av politik; som Ungern, Tjeckien och Polen.

När Socialdemokraterna förra året kom med ett liknade förslag möttes det av massiva protester. Kritikerna såg det som kontraproduktivt. Att biståndet blev ineffektivt om man använde det som ett verktyg för att uppnå egna intressen istället för att fokusera på de behov som finns. En fråga blev om det ens är tillåtet – enligt de internationella regler som finns – att räkna pengar som använts för att mota bort folk som bistånd.

En annan förändring som ser ut att vara på gång är att Sverige ska satsa mer på akuta humanitära insatser och ge ett större stöd till Ukraina. Inriktningen som antyds är mindre till utvecklingsbistånd och kärnstöd till FN-organ. Det står i kontrast till den tidigare tanken som varit att det som händer utanför våra gränser snart kommer att påverka oss här i Sverige. Därför har det givits stöd till exempel demokratirörelser i auktoritära länder.

Det är en rimlig tanke. Att vi ska göra vad vi kan för att påverka planeten i den riktning vi vill, trots att vi är ett litet land. Om inte vi som vem då? Men ibland skorrar den typen av argument. Som när debattörer allt för frenetiskt hävdar att vi måste höja biståndet för att minska migrationen. Det kan absolut funka, men ibland finns en unken stank i hur det uttrycks. Som att man försöker flirta upp rasister på biståndståget. Det finns även ett större problem. Det håller inte. Det behövs inget bistånd för att hålla folk borta. Det går fint med taggtråd, vakter och stenhårda viseringsregler. Så kan man också göra. Frågan är bara vad det blir för sorts människor som gömmer sig bakom taggtråden.