Erik Larsson, chefredaktör OmVärlden

Erik Larsson, chefredaktör OmVärlden

Nikolay och Anastasia trodde ändå på en ljusare framtid.

Den globala utvecklingen påverkar oss alla, men frågan är hur mycket vill vi vara med och påverka den globala utvecklingen, skriver OmVärldens chefredaktör Erik Larsson som minns ett möte med Nikolay och Anastasia i Ukraina.

En kall vind blåste över marknadsplatsen där Nikolay och Anastasia satt på två tomma drickabackar. Så hade de suttit i över 15 år. Bredvid varandra. På samma ställe. Nikolay med sina fröpåsar. Anastasia med sina syltade paprikor och inlagda tomater på marknaden i staden Boyarka, sydväst om Ukrainas huvudstad Kiev.

I dag ringlar mina minnen tillbaka till februari 2015 då jag träffade Nikolay och Anastasia som drygade ut sin pension genom att sälja vad de kunde på marknaden. Nikolay berättade om sin uppväxt på barnhemmet, jobbet på metallindustrin. Anastasia om sin sjukdom efter Tjernobylolyckan och hur svårt det var att få ekonomin att gå runt. Trots det knapra livet hade båda skänkt pengar till den krigsfond som landet inrättade strax efter den ryska ockupationen av Krim, 2014. De ville ändå tro på att Ukraina kunde stå emot, att framtiden skulle bli ljusare efter järnridåns fall.

Järnridån formade oss alla

Precis som alla andra i Europa hade deras liv präglats av konflikten mellan öst och väst. På andra sidan ridån, där jag växte upp, var ekonomin bättre och samhället tryggare. Skillnaderna vara stora, men maktkampen mellan USA och Sovjetunionen formade oss alla. 

I mitt barndoms Sverige fanns telefonkataloger och i dessa fanns avsnittet ”Om kriget kommer”, med upplysningar om vad vi skulle göra om kärnvapen föll över våra städer. I skogspartierna i Valsätra och Gottsunda i Uppsala övade försvaret ständigt. På helgerna lekte vi i skyttegravar och på vardagarna spekulerades det på skolgården när det tredje världskriget skulle bryta ut. De senaste årtiondena har vi, tack och lov, inte behövt tänka så mycket på det. Men nu menar somliga att det Kalla kriget kan vara på väg tillbaka, fast i en mer komplicerad version. En bipolär värld har blivit multipolär.

Maktspel med flera aktörer

Det räcker numera inte att prata om USA mot Ryssland. Flera aktörer har klivit fram: Kina, Indien, Iran, Saudiarabien, Brasilien, Sydafrika och EU, för att nämna några. Det är alla regionala stormakter med sina egna agendor. Behovet av multilaterism – flera länder samarbetet inom ett område – som till exempel FN, borde vara större än på länge. Samtidigt vill ju starka stater ogärna låta sig styras.  

Hur vi än ser det som formas våra liv i de oändligt många maktspel som pågår mellan länder, företag, organisationer och ideologier. Nikolay och Anastasias är precis som vi alla andra brickor i en ständigt pågående förhandling. Ju mer våra liv vävs samman via handel och kommunikation, desto viktigare blir insikten att det inte går att stänga in sig själv bakom rigida gränser. 

Det som händer i dag i Ukraina, Kina eller Mellanöstern kan på ett eller annat sätt även att påverka hur ett litet skogsparti ser ut i Uppsala eller hur din vardag kommer att formas. Slutsatsen av detta är ganska enkel. Den globala utvecklingen påverkar oss alla, men frågan är hur mycket vi vill vara med att påverka den globala utvecklingen.

Mer läsning