Korridorerna är tysta, trots att de borde sjuda av liv eftersom de är fyllda av barn i varierande åldrar som sitter bredvid sina mödrar. Men de sitter där tysta i den varma stillastående luften. Några vaggar försiktigt på huvudet. Fram och tillbaka, som att de var på väg någonstans men att kroppen inte orkar ta dem dit.

– I många byar dör vart tionde spädbarn på grund av diarré eller luftvägsinfektioner. De barn som kommer hit vet i många fall inte hur de ska äta. De saknar reflexerna och måste lära sig, säger Higor Machado.

Doktor Higor, som han kallas av kollegorna, är ansvarig doktor på den brasilianska organisationen Broderskap Utan Gränsers klinik, i staden Ambovombe i Madagaskars, Le Grand Sud eller ”Den stora södern” som den svenska översättningen skulle bli. Här vårdas flera av de som fallit offer för matbristen. Mellan de svaga och utmärglade patienterna i byggnadens korridorer, rör sig sjuksköterskan Roselein Danny snabbt. Han arbetar på avdelningen för undernärda barn.

­– När jag såg allvaret i situationen, bestämde jag mig för att lämna mitt jobb som turistguide och hjälpa till här, berättar han.

Han är ständigt i rörelse och pratar med föräldrar, blandar kosttillskott eller kontrollerar viktkurvor. Allt för att hjälpa de många hungrande.

– Jag älskar dessa barn som mina egna, fortsätter Roselein Danny.

Många av de som behandlas på sjukhuset är spädbarn vars föräldrar tvingats söka hjälp, då mödrarna inte kan producera tillräckligt med mjölk på grund av matbristen. En av mammorna är Toendrazae Emiliene som är där med sin tre månader gamla son, Mahasolo Philibert. De har varit på kliniken under tre veckor då mamman inte kunnat amma.

­– När vi kom hit trodde jag Philibert skulle dö, säger hon.

Mormor Claudine Voafidie sitter bredvid sin dotter i det avskilda rummet och tackar Gud för att Philiberts tillstånd stabiliserats. Men för henne har livet gått i en annan riktning.

­­– Det började för fem, sex år sedan. Vi fick mindre regn och sandstormarna kom allt mer regelbundet. På den tiden var jag en rik kvinna men i dag är det svårt. Hade vi inte fått hjälp med mat hade vi inte överlevt, säger hon.

Philibert och de andra undernärda barnen på kliniken i Ambovombe är långt ifrån de enda barnen på södra Madagaskar som går hungriga. Nästan 1,5 miljoner människor i Le Grand Sud, som är ett de minst utvecklade områdena i landet, har inte tillräckligt att äta. FN:s barnfond Unicef bedömer att 500 000 barn under fem års ålder lider av akut undernäring och att 110 000 av dessa är svårt undernärda.

Svält är inget nytt för befolkningen på södra Madagaskar. Humanitära hjälparbetare beskriver området som en plats som länge befunnit sig i en kronisk kris. Men de senaste åren har det eskalerat till en nödsituation. Det senaste två åren har det knappt regnat alls. FN beskriver det som ”den värsta torkan på 40 år”.

Samtidigt har landet hamnat i skymundan då världens uppmärksamhet varit riktad mot den rådande covid-19-pandemin. Nu har dock nödhjälpen börjat hitta fram. En oförutsägbar regnsäsong har varit ett problem så länge de äldre i området kan minnas men nu när cirka 80 procent av Madagaskars regnskog avverkats har landet även fått bekymmer med en ökande ökenspridning.

Det har i sin tur har framkallat ett nytt problem som många beskriver som värre än torkan: tio mena, eller den röda vinden. Dominique Raherinidamy menar att den ”förstör allting”. Han är ledare i byn Zambey Abkilidonga, några kilometer från Indiska Oceanen i Amboasary Sud distriktet.

Där han står bland de små och ömtåliga grödorna som skjuter upp från jorden ser man havet. Sluttningarna mot vattnet är fläckvist fyllda med sand och grönt gräs. Vågorna kastar sin in över klippformationen. Det är naket, orört och bedårande vackert. Som ett paradis.  Men Dominique Raherinidamy och hans grannar lider svårt av sandstormarna. Han är en av många som föredrar torkan framför sandstormarna. FN:s livs- och jordbruksorganisation FAO försöker göra det sårbara jordbruket i Le Grand Sud mer motståndskraftigt.

­­– En del av lösningen är tillgång till vatten, bättre kvalitet på fröerna och skydd av odlingsmarkerna, säger Mattias Ravelondralambo på FAO där han jobbar som planerare för Miljö- och socialverksamheten i regionen.

Han har sett vad dessa åtgärder bidrar till. Väster om Ambovombe i Ambondro – i Ambovombe-Androy distriktet ­– ligger en grön oas insprängd i platt landskap av sand. Här ligger en en kooperativ odling som drivs av Ambondros invånare. Oasen är inringad av buskar och träd som planterats som en skyddande mur mot sanden. Innanför denna naturliga barriär sträcker sig olika sorters plantor upp mot himlen.

För endast tre år sedan borrade FAO en brunn här i anslutning till odlingarna. Jordbrukarna fick dessutom frön som anpassats för klimatet. Sedan dess har FAO använt den kooperativa odlingen som en slags skola för invånarna i hur de kan odla mer hållbart i form av att plantera träd runt odlingarna och samtidigt satsa på träd som ger skörd i form av frukt och liknande. I dag har många invånare tagit avfällingar och frön från de tåligare plantorna och planterat på sina egna odlingar.­­

– För några år sedan hade vi det svårt här, speciellt 2006 när vi svalt. Men nu överlever vi även om det inte kommer så mycket regn. Och sandstormarna påverkar inte våra liv lika mycket som förut, berättar Mamonjeazye, ledaren för den kooperativa odlingen.

Där det finns brunnar i Le Grand Sud har folk större chans till bättre skörd. Men de flesta byarna har varken brunn eller tillgång till vatten på plats. Det har talats om att bygga pipelines till utsatta byar på södra Madagaskar men även om det görs så kommer det att dröja innan det blir verklighet. Och människorna i Le Grand Sud kan inte vänta:

­– När ett barn dör framför dina ögon då gör det ont inombords, säger sjuksköterskan Roselein Danny.