Träkol är rena guldet! säger 26-åriga Remy Zahiga. Han sitter i aktern på Kivu Princess, en snabbgående passagerarfärja som går mellan Goma och Bukavu, de två största städerna i östra Kongo-Kinshasa. Ombord sitter även europeiska hjälp- och biståndsarbetare samt kongolesiska affärsmän som är de som tjänar på att Kongos regnskog huggs ner och töms på dyrbara mineraler och metaller.
– Det finns massor av bevis på att beväpnade grupper använder träkol för att finansiera sin verksamhet. Skogen, som tillhör oss alla, utnyttjas och hjälper dem att skaffa vapen, säger Remy Zahiga.
Han vet vilka makter han kämpar mot. För två år sedan tvingades den unga klimat- och miljöaktivisten fly landet efter att han hotats av ett mäktigt konglomerat som skövlade regnskog i östra Kongo-Kinshasa för att sälja träkol på marknaderna.
– Jag flydde till Malawi efter att fått dödshot från flera håll. Sedan dess försöker jag hålla en låg profil, säger han.
Grönklädda kullar omger hamnen på ön Idjwi där båten lägger till innan färden fortsätter mot Bukavu. En fårad man i en smal träbåt paddlar snabbt och erbjuder bananer, tamarillo och grönsaker till de förbipasserade resenärerna. Här, på en ö i Kivusjön som utgör gränsen mellan Rwanda och det enorma grannlandet Kongo-Kinshasa, växte Remy Zahiga upp. Men på grund av sitt engagemang för ursprungsbefolkningen på ön känner han inte sig längre bekväm att gå i land.
– Jag är de röstlösas röst. Det uppskattas inte alltid, säger Remy med ett snett leende.
Kongo-Kinshasa
Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo) har en befolkning på cirka 100 miljoner människor. Huvudstaden heter Kinshasa.
Nationen är rikt på naturtillgångar, som koppar, kobolt och en mineraler samt skog och vatten. Ur skogen återvinns träkol, som bland annat används som grillkol.
Landet präglats av interna konflikter som till viss del har sin grund i hur gränserna stakades ut mellan kolonialmakterna.
Den svenska biståndet till landet uppgick till 850 miljoner kronor förra året.
Väster om Kongo-Kinshasa ligger det mindre landet Kongo-Brazzaville.
Källor: Globalis.se, BBC, Naturskyddsföreningen, Open Aid.
Boskapen vallas mellan de gröna kullarna i området där Remy Zahiga växte upp. Foto: Sara Assarsson
Tät, slingrande växtlighet omger den roströda grusvägen som skär genom djungeln i Kahuzi Biega National Park strax utanför miljonstaden Bukavu. Det prasslar bland träden och en doft av varm mylla stiger upp mellan trädkronorna.
Nationalparken är ett av Kongos största naturskyddsområden och hem till den utrotningshotade östra låglandsgorillan, gorilla beringei graueri. Bjässarna är den främsta anledningen till att ett fåtal turister fortfarande tar sig till konflikthärjade Kongo-Kinshasa. De har också blivit själva symbolen för Afrikas regnskog, men omsorgen om gorillorna och deras levnadsmiljö har en baksida, menar Remy Zahiga. Regnskogen har blivit hans kamp – men han står inte alltid på samma sida som de officiella väktarna.
– Ursprungsbefolkningen trängs undan och deras kunskap, erfarenhet och engagemang tas inte tillvara. Det är känt att urfolk skyddar omkring 80 procent av det som är kvar av jordens biologiska mångfald. Men de får ingenting för det. Vi måste se till att ursprungsbefolkningen i Kongobäckenet får möjlighet att göra sin röst hörd och även tjänar på att skydda skogen, säger han när vi tränger in oss i baksätet på en vit Jeep tillsammans med kamouflageklädda parkvakter och anställda vid det kongolesiska naturvårdsinstitutet ICCN.
Några parkvakter banar väg genom den täta växtligheten i djungeln. Foto: Sara Assarsson
Solen står rakt ovanför oss när Jeepen stannar till vid skogsbrynet. En av parkvakterna tar fram en machete och börjar hugga sig fram genom djungeln. Gorillaturismen är parkens mest betydande inkomstkälla och symboliskt viktigt för hela regionen. I Rwanda och Uganda kostar ett tillstånd mellan 8 000 och 15 000 kronor, medan äventyrliga turister på den kongolesiska sidan kommer undan med ett par tusenlappar. För kongolesiska medborgare kostar tillståndet lite drygt 200 kronor, en bråkdel av vad utländska gäster betalar. Men ändå är det förhållandevis få kongoleser som har sett djuren. Gorillasafari är framför allt ett nöje förbehållet rika turister.
Plötsligt stannar guiden till och höjer handen.
– Ta på er munskydden, viskar han.
Där, i en glänta, sitter en hona, två ungar och den snart tjugoåriga silverryggen. Remy Zahiga tar fram sin kamera och börjar fotografera djungelns okrönta konung. De majestätiska djuren har jagats och drivits bort från sitt habitat, och deras framtid är mycket osäker. De senaste årtiondena har den östliga låglandsgorillan minskat i antal med hela 80 procent, vilken enligt svenska forskare vid Naturhistoriska riksmuseet kan påverka dess chanser att stå emot framtida sjukdomsutbrott och miljöförändringar.
Nu pågår en kamp mot klockan. Remy Zahiga är en av dem som vigt sitt liv åt att försvara skogen – och människorna som bor där. För tre år sedan drog han i gång en sociala medier-kampanj för att uppmärksamma hoten mot regnskogen.
– De flesta vet inte hur betydelsefull Kongos regnskog är för klimatet. När jag pluggade geologi lärde jag mig massor om klimatförändringar och nu vill jag för kunskapen vidare. Jag känner att mitt kall är att göra människor uppmärksamma på miljöförstöring, skövling och gruvindustrins förödande konsekvenser, säger han.
Den enorma regnskogen som sträcker sig över 1,7 miljoner kvadratkilometer i sex länder – Kamerun, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea och Gabon – anses vara ett av världens mest betydelsefulla skogsområden och en skattkammare för artrikedom. Här finns flera unika däggdjur, fågelarter, fiskar, reptiler och växter som inte hittas någon annanstans som okapi, dvärgschimpans, skogselefant – och de berömda bergsgorillorna som porträtterades i filmen ”De dimhöljda bergens gorillor.”
Men rikedomen finns även djupt under skogens gröna hölje. I takt med att dyrbara mineraler och metaller plockas upp ur jorden, försvinner djurens habitat. Gummi- och palmoljeplantager, träkolsutvinning och industriellt jordbruk inkräktar allt på den känsliga naturen och – om man lyssnar till forskningsrapporterna – kommer djungeln i Afrikas hjärta vara ett minne blott om mindre än hundra år.
Mineraler utvinns ur gruvor och kol från träden och nu vill även bolag börja borra efter olja, vilket hotar stora arealer av regnskogen. Foto: Sara Assarsson
I somras kom ytterligare ett dråpslag. Stora arealer – totalt en yta lika stor som grannlandet Uganda – auktioneras ut för oljeborrning. Markdelarna som auktioneras ut till högstbjudande ligger utspridda över hela landet och några är placerade i områden med unik regnskog och våtmark, och flera miljöorganisationer, med bland annat Greenpeace i spetsen, varnar för att beslutet kan få katastrofala följder för klimatet.
Dräneringen av Kongos torvmarker, en global kolsänka, riskerar att släppa ut enorma mängder växthusgaser. Enligt en studie i tidskriften Nature lagras cirka 30 miljarder ton kol i markerna, vilket motsvarar ungefär tre års globala utsläpp.
Den kongolesiska regeringen försvarar auktionen med att det kommer gynna landets ekonomi, men Remy Zahiga köper inte de styrande politikernas argument om att oljeutvinningen kommer att lyfta lokalbefolkningen ur fattigdom.
– Nej, jag håller inte med. Människor som bor i gruvområdena lever i extrem fattigdom. I Afrika delas inte intäkterna med lokalbefolkningen, utan de stannar hos investerare, politiker och andra profitörer, säger han.
Och Remy Zahiga vet det bättre än någon annan. Han lägger all sin lediga tid på att resa djupt in i djungeln, ofta flera dagar till fots eller bak på en motorcykel för att skriva ner vittnesmål från människor som påverkas av klimatförändringar, skogsskövling och gruvnäring. Men också, paradoxalt nog, av insatser för att skydda naturen. Rapporter om övergrepp mot urfolksgrupper, tvångsförflyttningar och utbredd diskriminering tystas gärna ner, menar Remy Zahiga som gjort det till sin livsuppgift att för ursprungsbefolkningens talan.
– De är ofta marginaliserade och har inte tillgång till skolor och sjukvård. Arbetslösheten är också mycket högre i de grupperna. Även internationellt är det ingen som uppmärksammar att det faktiskt finns folk som lever i Kongos urskog. Hur ofta ser man någon representera Kongos urfolk på COP?
Remy Zahiga lever och andas aktivism. Han pratar ivrigt och engagerat om omvärldens ansvar, oljejättarnas plundring och sveket mot de som drabbas allra hårdast av klimatkrisen. Men när samtalet kommer in på hans egna upplevelser och livet utanför aktivismen blir han fåordig och blyg. Han skrattar till när jag frågar om han har familj:
– Nej, inte än. Jag och min flickvän vill vänta lite med att gifta oss, säger han.
Det är tydligt att han trivs bäst ute på fältet, bland människor vars röster han vill göra hörda. Han skiner upp, skrattar och kramar om barnen när vi besöker en by strax intill Kahuzi-Biegas gorillareservat. Majoriteten av byborna tillhör urfolket, de som ofta kallas pygméer. Själva använder de gärna begreppet, förklarar Remy Zahiga på vägen dit.
Felix Chiza, en ung man i 20-årsåldern, bjuder in oss och berättar att det var hit hans släktingar tvångsförflyttades när deras land blev nationalpark 1970.
– I snart femtio år har vi drivit en process om att få tillgång till vår ursprungliga mark. Vårt sätt att leva står inte i strid mot naturvård, tvärtom! Vi har sedan urminnes tider skyddat gorillor och andra djur i skogen, men nu får vi inte ens utöva våra traditioner som att samla medicinalväxter, säger han.
Han berättar att nästan inga barn går i skolan och att marken runt om byn utarrenderas. Inkomstmöjligheterna är få, och knappt några pengar från gorillaturismen når byborna. Om oljeutvinningsplanerna vet han ingenting.
– Vi önskar bara att få vara en del av naturvårdsarbetet. Våra förfäder har bott här i många generationer och vi har alltid skyddat gorillorna, djurlivet och naturen, säger han.
Gröna skogar och böljande kullar i södra Kivu-provinsen, på vägen mellan Bukavu och Mwenga. Trots de stora naturrikedomar är landet ett av världens fattigaste och ligger på plats 177 av 188 i Human Development index som används för att jämföra det sociala välståndet i världens länder.
Intill nationalparken Kahuzi-Biegas ställer sig byborna bakom Remy Zahigas då protesterar mot skövlingen av regnskogen.
Den svenska klimataktivisten Greta Thunbergs engagemang har gett ringar på vattnet även i de kongolesiska skogarna. För Remy Zahiga, som för en ensam kamp mot Goliat, betyder stödet från klimataktivister runt om i världen enormt mycket, säger han:
– Fridays for Future-rörelsen har gett oss styrka att fortsätta. Men man måste komma ihåg att klimataktivism ser väldigt annorlunda ut här än i Europa. Vi kan inte strejka eller blockera vägar, då blir vi arresterade! Det är också svårt att engagera människor i klimatfrågan när de inte ens har mat för dagen.
Remy Zahiga talar flera språk, har en examen i geologi och driver en affärsverksamhet tillsammans med sin bror. Han lärde sig engelska på egen hand för att lättare nå ut med sitt budskap, och nu samarbetar han med flera lokala internationella organisationer, besöker skolor och planterar träd. Ofta reser han till otillgängliga platser för att samla in vittnesmål om hur klimatförändringar påverkar människors vardag.
De bortglömdas röst.
Blir du aldrig trött?
– Jo, och då går jag ut i skogen och sätter mig. Naturen har alltid gett mig inspiration och kraft, och det är där jag återhämtar mig. Jag skriver poesi, säger han.
Han berättar att det är svårt att få med sig unga människor i kampen om regnskogen. Djup fattigdom, konflikt och bristen på arbete och framtidsutsikter gör att miljökampen hamnar i skymundan.
– Det finns redan så många utmaningar. Klimatkrisen känns inte lika akut för de flesta, även om vi redan nu ser att folk drabbas av torka, översvämningar och oregelbunden nederbörd.
Hoten mot de som försvarar regnskogen gör också att många tvekar att engagera sig, berättar Remy Zahiga. Att ens resa med utländska journalister innebär en risk, säger han.
– Men vi måste fortsätta! Vi måste få den unga generationen att förstå att pengar kommer att vara värdelösa på en död planet.
Skarp kritik mot oljeprospektering
Den 28 juli i år utlyste Demokratiska republiken Kongo, det som ofta benämns Kongo-Kinshasa, en auktion av 30 olje- och gasprospekteringstillstånd runt om i landet. Tre av markområdena överlappar känsliga torvmarker och minst 13 överlappar skyddade områden, inklusive Virunga National Park som finns på UNESCO: s världsarvslista. Oljefyndet uppskattas till 22 miljarder fat olja och 66 miljarder kubikmeter naturgas, enligt kongolesiska myndigheter.
Enligt Världsnaturfonden WWF har liknande försök gjorts sedan 2007, men samtidigt stött på kraftiga protester. I september förra året släppte miljöorganisationen Greenpeace en rapport som visar att oljeauktionen gjordes utan vetskap och samtycke från lokalsamhällen.
Detta reportage är en samproduktion med norska tidningen Panorama nyheter, som tidigare hette Biståndsaktuelt.
