Djupt inne i Myanmars djungel nära den thailändska gränsen tar en nattklubbs-DJ upp en handgranat. Hettan och fukten ligger tung runt honom. Hans uniform har inte varit torr på veckor. Från lägret bakom honom kommer lukten av rök från eldstäderna och sorlet av människoröster.

Handgranaten har DJ:n tillverkat själv. Han synar den där den ligger i hans vänstra hand. Nu ska han testa om den fungerar. Det går inte att strida mot en mäktig och hänsynslös fiende utan vapen som dödar, det vet han vid det här laget. Och vapen är det ont om.

Det var i djungeln som han för första gången sköt med ett automatgevär. När han kände dess tyngd i sina fuktiga händer och tittade runt sig på de andra i lägret – en ung reklamare från Yangon, en tandläkare, lärare, studenter och jurister – insåg han att allting var på riktigt. De hade lämnat sina liv bakom sig, rest genom de bergiga gränsregionerna för att komma hit. Och nu står allting på spel. Världen hemma, med fester, musik, vackra kläder och surret av storstaden är fjärran. Han ångrar ingenting.

Automatgeväret är ett av få vapen de har i hans läger. Bristen på utrustning är ett problem som håller dem vakna om natten. Alla har övat på att hantera vapen, men de flesta bara med attrapper av bambu fylld med sand. I de fall som de lyckats belägra någon av fiendens baser i djungeln har de kunnat komma över gevär. Men då ska de fördelas, och människorna är många här i djungeln nu.

DJ:n drar ur den lilla splinten och håller den hemgjorda handgranaten hårt. Hans händer har redan blivit benigare av bristen på mat. De är flera hundra människor i lägret. I huvudet hör DJ:n det distinkta dunkandet av den housemusik han brukade spela på festerna i Yangon. Han tänker på sin sista spelning på sin storasysters födelsedagsfest.

Plötsligt exploderar allt i ett kraftigt sken och han faller till marken. Det ringer i öronen, sedan blir det svart. När han vaknar ligger han på bambugolvet i ett av lägrens hyddor. Hans kamraters oroliga händer rör vid honom, de mumlar och ropar att han måste bort härifrån och få hjälp. Smärtan är omänsklig. Där hans vänstra hand ska sitta finns bara slamsor av hud och kött.

På något vis lyckas vännerna föra honom över kullarna och ner till den bruna strömmande floden som skiljer Myanmar från Thailand. I skydd av mörkret tar de sig över. De har tur, den thailändska militären vaktar på en annan plats just denna natt. På andra sidan är de oönskade och i fara, men där finns åtminstone sjukhus och mat.

När OmVärlden träffar Bar Bu, som DJ:n heter, har det gått en månad sedan granaten sprängdes i hans hand. I ansiktet sträcker sig ärren efter splittret och ett bandage är virat runt handleden. På en klinik för flyktingar i den thailändska gränsstaden Mae Sot syddes han ihop och fick boende genom det nätverk för att skydda burmesiska flyktingar, som under radarn vuxit upp här.

Bar Bu är en av alla de unga som efter militärkuppen i Myanmar i februari förra året lämnade sina vanliga liv och begav sig till djungeln för att lära sig kriga och för att stoppa militärens brutala framfart bland byarna.

Men för att förstå varför Bar Bu gav sig av behöver vi spola tillbaka tiden till kvällen den 31 januari 2021.

Ett tehus i centrala Yangon, Myanmar. Sedan landet öppnande mot omvärlden i början av 2010-talet har utvecklingen gått snabbt i den största staden. Nedgångna stenhus i kolonialstil trängs nu med skyskrapor, moderna luftkonditionerade kaffekedjor och gym. Men journalisten Aung, 30 år, väljer hellre ett traditionellt tehus, där cigarettröken ringlar upp mot taket och man måste prata högt för att överrösta Yangons allt tätare trafik.

Det är söndag kväll och i morgon ska landets nyvalda parlament börja samlas för första gången. Några månader tidigare, hösten 2020, vann partiet National League for democracy, NLD, en väntad jordskredsseger. Det var det andra fria valet sedan 1990 i landet som under decennier styrts av en hänsynslös militär. Även om besvikelsen på NLD och dess ledare Aung San Suu Kyi långsamt vuxit sig starkare – även bland forna supportrar – så är det hos partiet som mångas dröm om en mer demokratisk framtid vilar.

Som journalist är morgondagen viktigt för Aung. Ett nytt parlament, kanske nya chanser till förändring. Framför sig på bordet har han en text som han skrivit. Den är färdig sånär som på några citat från huvudstaden Naypyidaw, där parlamentet ligger. De ska en journalistbekant på plats fixa åt honom i morgon.

Aung går och lägger sig, men väcks när morgonen börjar gry över Yangon. Telefonen ringer. Det har skett en kupp. Landets militär har under ledning av ökände överbefälhavaren Min Aung Hlaing tagit makten. NLD:s toppskikt har gripits, inklusive president Win Myint och Aung San Suu Kyi.

Sedan händer saker snabbt. Internet släcks ner, människor kan inte få tag på varandra. Oron sprids.

– Det hade gått rykten om en kupp. Men ingen trodde på allvar att det skulle hända, säger journalisten Aung, som nu lever i exil i Thailand, när OmVärlden träffar honom.

Militären, känd som tatmadaw som betyder ”väpnade styrkor”, hade lyckats ordna det alldeles för bra för sig för att riskera allt. Det var åtminstone så vi alla tänkte, berättar Aung. Militären satt stadigt på en rejäl bit av makten, genom bland annat de poster i regeringen som de garanterades under konstitutionen, medan deras egna kunde fortsätta att sko sig genom korruption och fiffel. Visst var det politiskt turbulent, men militären var beroende av Aung San Suu Kyi för sin legitimitet. Det var vad vi trodde, berättar Aung.

Men det var en felbedömning. Från militärens håll förkläddes kuppen som ett krisövertagande av ett land i fritt fall. Militären hävdade fusk i höstens val – något som tillbakavisades av valobservatörer – och att man därför var tvungen att ta makten tills man rett ut saker och kunde hålla ett nytt val. Ett år av undantagstillstånd utlystes.

Protesterna mot kuppen tog snabbt fart i form av strejker och stora demonstrationer på gatorna, som spred sig ut i landet. De flesta av dem var fredliga protester, ett hopp levde än om att förändring kanske kunde åstadkommas genom att visa folkets väldiga missnöje. Snart växte också en rörelse av civil olydnad. För att inte bidra till att pengar hamnade i generalernas fickor beslutade sig mängder av människor för att vägra gå till jobbet. Sopgubbar, läkare, busschaufförer. Men också i den privata sektorn.

Det var en modern proteströrelse, ledd av unga som under demokratiseringsåren fått smak på frihet. Trots att militären stängde ner internet hittade man sätt att få ut information till varandra och till omvärlden. Men det skulle inte dröja länge förrän militärregimen slog tillbaka med full kraft. En vecka efter kuppen satt fler än 150 civila inspärrade. Det var bara början, skulle det visa sig. Juntan genomförde lagändringar som minskade människors frihet, de grep journalister och förbjöd medier. De började använda gummikulor och tårgas mot demonstranterna. Snart stod det klart att framstående demonstranter måste gömma sig för att inte riskera sina liv.

De som var unga på 1980-talet kände välbekanta vindar blåsa över Yangons långa boulevarder, förbi tankbilar, avspärrningar och blod.

En av de protestledare som beslutade sig för att gömma sig var Bhone Waiyan Kyaw, 18 år. Båda hans föräldrar var en del av den brutalt nedslagna rörelse som protesterade mot den tidigare militärjuntan, den så kallade 8888-revolten, som fått sitt namn efter året då den startade: 1988.

Bhone Waiyan Kyaws roll som ledare för en studentkår gjorde honom utsatt. Han tillbringade dagarna på lastbilsflak i Yangon, ropandes i megafon, med militärens hotfulla fordon som kuliss.

Den dagen då allting skulle förändras satt Bhone Waiyan Kyaw i ett av de gömställen som byggts runt om i Yangon sedan kuppen. Han kunde sällan träffa familjen av risk för deras säkerhet, men dagen innan hade han ändå gått hem till föräldrarna och bett sin pappa spela gitarr så att de kunde sjunga kampsånger, som han delade på Facebook. Mam che bu – vi fortsätter att kämpa till världens ände. Narodwene reyedjaye mogun dwe – för historien och revolutionen som är skriven med vårt blod. De sjöng raderna i 8888-revoltens melankoliska melodi, som nu också fyllde Yangons gator varje dag efter skymningen för att ingjuta mod i demonstranterna.

På kvällen gick han därifrån, berättar hans pappa Kyaw Shwe när vi träffar honom. Pappan var orolig, han skrev till sin son att vara extra försiktigt. Något låg i luften, mer än den kvava hetta som aldrig tycktes ge med sig.

Dagen efter fungerade inte internet. Familjen fick inte tag på sonen. På kvällen fick de veta att militären hade hittat hans gömställe och åkt dit med fem fordon, blockerat gatan och genomfört en räd.

– Militären sköt honom inne i gömstället. Han hann inte ut, eftersom han hjälpte en av sina vänner att fly genom ett fönster. Hon och de andra klarade sig, säger Bhone Waiyan Kyaws mamma Shwe Zin Moe.

Vi sitter på ett enkelt kakelgolv i huset som familjen hyr i ett litet samhälle i Thailand. Längs med väggen ligger rissäckar staplade, fyllda med kläder som förvaras där och ska fraktas ut till flyktinglägren.

Det var Bhone Waiyan Kyaws 16-åriga syster som ringde och berättade för föräldrarna att hennes bror mördats.

– Han blev skjuten rakt framifrån och kulan gick in i bröstet, han dog på en gång. Sedan sköt de honom igen, i huvudet, säger pappan.

Det går inte att förbereda sig på att förlora en son, säger han. Även om man är medveten om kampens pris.

– Det jag undrar är: hur kan man skjuta ett barn som försöker fly?

Lillasyster Moe Yati Kyaw, nio år, sitter tyst bredvid och lyssnar. Hon betraktar sin pappa när han börjar gråta. Pappan berättar att de inte vet var sonens kropp är. De har fått omständigheterna runt hans död bekräftade men de vågar inte trycka på för att få veta var kvarlevorna finns, eftersom ett annat föräldrapar som gjorde det greps.

Bhone Waiyan Kyaws hade precis gått ut gymnasiet. Sedan militärkuppen har 179 barn, under 18 år, dödats enligt siffror från organisationen Assistance Association for Political Prisoners (AAPP). De samlar namn på alla som dödas. På deras lista finns till exempel sju stycken tioåringar.

Efter att Bhone Waiyan Kyaws skjutits blev det ännu farligare för hans familj i Yangon. De beslutade sig snart för att ge sig av, och tog sig via den bergiga Karenstaten i Myanmar till thailändska gränsen som de korsade en natt nyligen. Här lever de som papperslösa. När vi ber pappan jämföra det motstånd han själv deltog i som ung med det som vuxit sedan kuppen, säger han att det är stor skillnad. När militären lovade ett val 1990 lugnade upproret ner sig snabbt.

– Denna gång finns ett bredare stöd, mer övertygelse och absolut inga planer på att förhandla med militären, säger han.

Kuppen i Myanmar blev slutet på nästan ett decennium av demokratisk utveckling i landet, under vilket en medelklass vuxit fram i storstäder som Yangon. Många ur den unga generationen där kände bara till det nya Myanmar, där internettillgången var god, utbildningen tillgänglig och våld något som pågick långt från dem. Där kunde man prata öppet om politik, dansa på nattklubb och drömma om framtiden. Under demokratiseringsåren hade andelen av befolkning som levde i fattigdom halverats. Med militären vid ratten och pandemin på det riskerade den utvecklingen att helt gå om intet på bara ett år, konstaterade Världsbanken några månader efter kuppen.

En av citykidsen i Yangon var nattklubbs-DJ:n Bar Bu, 36 år, han som förlorade sin hand när handgranaten exploderade. När han såg hur protesterna i hans hemstad slogs ner av militären med våld och brutalitet stod han inte ut längre. Det var då han beslutade sig för att ansluta sig till den väpnade motståndsrörelsen. Liksom tiotusentals unga stadsbor sedan kuppen lämnade han hem och jobb för att bli en oväntad soldat i kriget mot militären, det som förs i landets gränstrakter.

Under demokratiseringsåren blev det, till skillnad från i centrala Myanmar där majoritetsbefolkningen burmaner dominerar, aldrig lugnt i de etniska områdena längs landets gränser. Där fortsatte inbördeskrig och strider mellan olika grupper och militären, som i vissa områden helt förlorat kontrollen över stora territorium. De interna etniska splittringarna i Myanmar har resulterat i våld ända sedan självständigheten.

Minoriteter kämpar för självbestämmande, medan den burmandominerade makten i huvudstaden inte varit särskilt intresserad av att ge dem det.

Efter militärkuppen förra året började etniska grupper och deras väpnade organisationer att erbjuda skydd i områden som de kontrollerade, åt aktivister på flykt undan juntans våld. Oavsett vilken etnicitet aktivisten råkade ha. Grupperna började också stridsträna de löst sammansatt nätverk av milisgrupper som uppstått efter kuppen, det så kallade People's defence forces, PDF. Det var en sådan grupp som DJ:n Bar Bu reste för att ansluta sig till.

En av de etniska grupperna som öppet bjöd in rebeller var Karen National Union, KNU, och dess väpnade del. KNU är den äldsta bland de stora väpnade etniska grupperna i Myanmar och var den första att fördöma kuppen. De håller områden i den bergiga djungeln i Karenstaten, längs Myanmars gräns mot Thailand.

När Bar Bu anlände till Karen hade han aldrig hållit i ett vapen, berättar han när OmVärlden träffar honom i Thailand.

– Och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle delta i dödandet av människor, säger han och håller sin skadade arm mot kroppen.

Hösten 2021 utropade den nationella skuggregering som bildats i exil efter kuppen ett folkets motståndskrig mot juntan. Hundratals av milisgrupperna som bestod av frivilliga, de så kallade PDF, uppges vara kopplade till skuggregeringen.

Träningen hos lokala etniska väpnade grupper i djungeln är hård, berättar DJ:n Bar Bu. Tuffa fysiska utmaningar och oberäkneliga strider i svår terräng och fuktig hetta. Sjukdomar och infektioner sprids. Soldaterna får plocka larver ur varandras kulhål. Det finns ingen mat, knappt någon utrustning och i princip inga vapen. Militärens attacker tvingar bataljonerna att ständigt flytta sina läger.

– Det var ändå inte svårt. Vi visste alla att vi var där för att offra våra liv. Vi var inte rädda för att dö, säger Bar Bu.

Han har ett sätt man inte räknar med hos någon som förlorat sin hand för en månad sedan: hela tiden ett leende på läpparna och en smittande energi.

Alla vill strida längst fram, berättar han, men det går inte eftersom motståndsrörelsen inte har tillräckligt med vapen.

Uppgifter från Ye Myo Hein, Myanmarkännare vid tankesmedjan Wilson center i USA, visar att PDF-styrkorna har ungefär en fjärdedel av de vapen de skulle behöva för att utrusta varje person med ett vapen. Orsaken är bland annat brist på pengar. För att samla in medel gör grupper och enskilda soldater insamlingar i sociala medier.

Det finns till och med ett spel för smartphones – ”War of heros” – där människor betalar för att få vara en PDF-soldat som dödar tatmadaw och intäkterna går till motståndsrörelsen och till skuggregeringen. Det har under perioder varit en av de mest nedladdade betalapparna i Appstore. Men den starka stridsviljan hos de helt oerfarna soldaterna har också inneburit bekymmer. En del av de unga har postat videor av strider i sociala medier och råkat avslöja hemlig information.

För många av de unga som kommit till de etniska områdena är det första gången de sätter sin fot utanför de burmandominerade delarna av landet. Så var det för DJ:n Bar Bu, som aldrig känt någon som tillhör en etnisk minoritet, säger han.

– Men den här revolutionen binder samman oss som är unga. Tidigare var många inte intresserade av politik, nu har deras ögon öppnats. Vårt mål är samma; att få ett slut på diktaturen och ena de olika delarna av landet.

I takt med att våldet blev blodigare i Myanmar duggade omvärldens fördömanden tätare. Väst och dess allierande såsom Japan och Sydkorea belade kuppledarna med sanktioner. Men i FN:s säkerhetsråd hade generalerna stöd i form av Kina, Indien och Ryssland.

För Kina var militärkuppen först en huvudvärk. Med jättesummor investerade i gruvor och infrastruktur i Myanmar föredrar Peking stabilitet i första hand och har tidigare haft goda relationer med NLD-regeringen. Efter att militären tagit i med hårdhandskarna mot motståndsrörelsen under 2021 och efter att general Min Aung Hlaing utropat sig själv till premiärminister i augusti 2021 tog kinesiska myndigheter åter upp samarbetet med Myanmars myndigheter, visade en kartläggning av nyhetssajten Nikkei Asia.

I februari i år bekräftade FN-sändebudet Thomas Andrews att både Kina och Ryssland förser Myanmars militär med vapen, som används i attackerna på civila. ”Trots alla bevis på militärjuntans våldsamma brott som de begått utan att ställas till svars så fortsätter FN:s säkerhetsråds medlemmar Ryssland och Kina att förse Myanmars militärjunta med många stridsflygplan och militärfordon” sa han i sitt uttalande.

Även Serbien ska ha exporterat vapen till Myanmar sedan kuppen, enligt FN.

Stöd från jätten i öst och dess allierade är viktigt för generalerna. I våras sa den kinesiska regeringen att man kommer att stå bakom militärregimen i Myanmar ”oavsett hur situationen i landet än förändras”. Men än så länge har Kinas backning mest bestått av ord, och fortsatt handel som finansierar militären, konstaterar Kim Jolliffe, en fristående Myanmarkännare baserad i Bangkok, som anlitas som researcher av många internationella organisationer. Han har bott och arbetat i Myanmar i tolv år.

– Om Kina skulle öka stödet hade det nog främst handlat om militärt och ekonomiskt, säger Kim Jolliffe.

Han tillägger att ett sådant scenario avsevärt skulle försämra förutsättningarna för motståndsrörelsen.

– Om Kina förser militären med vapen och flygplan, träning eller till och med piloter, då blir det tufft för oppositionen.
Men vi har inte sett det hända ännu, säger han.

Kina har för lite att vinna på att öppet ta strid för generalerna.

Regnet öser ner när vi lämnar Mae Sot och kör söderut längs gränsfloden Moei. På andra sidan floden reser sig Karens dramatiska berg i dimman. Där har inbördeskriget förvärrats under de senaste månaderna, med attacker dagligen och tiotusentals människor på flykt.

I december satte våldsamma militärräder mot det lilla samhället Lay Kay Kaw i KNU-kontrollerat område i gång en våg av flyktingar över gränsen. I Lay Kay Kaw hade många människor samlats i tron att det var säkert där. Nya strider pågår just nu i gränstrakterna och militären har attackerat flera byar från luften. Ljudet av striderna hörs in i Thailand.

Lokala människorättsorganisationer har kommit över en video som visar hur militären först sökt av området med en drönare, för att sedan gå till attack. Flyktingar flyr i skräck flyr över floden.

Marken ångar av fukt. Himlen är svart när vi tar oss förbi den thailändska militärens vägspärr utan att bli stoppade. De thailändska myndigheterna vaktar noga flyktinglägren och de områden där många flyktingar finns. 90 000 burmesiska flyktingar befinner sig i Thailand varav en stor grupp i det här området. En del har bott odokumenterade här i decennier, men många är resultatet av striderna efter militärkuppen. De thailändska myndigheterna vill inte ha uppmärksamhet kring flyktingfrågan.

Thailand har inte skrivit under FN:s flyktingkonvention från 1951 och har inget skydd för asylsökande. Det gör det mycket svårt – eller omöjligt – att hitta lagliga sätt att stanna i landet. Eftersom lagstiftningen kategoriserar alla flyktingar som illegala är de blottade för godtyckliga gripanden och deportation trots att det strider mot internationell praxis. Barnen kan inte gå skolan och vuxna har sällan rätt att arbeta.

Av de flyktingar vi träffar aktar sig de flesta för att bli skickade till de officiella flyktingläger som finns här. Det är säkrare att leva under radarn.

Just när mörkret börjar falla träffar vi dem, där floden gör en kraftig krök några mil söder om Mae Sot. Striderna runt deras by på andra sidan gränsen började kvällen innan och när morgonen grydde beslutade de sig för att fly. Med småbarn och äldre i gruppen och nästan helt utan packning gav de sig av mot floden.

Naw Lout, 38 år, visar med handen hur vattnet nådde henne till halsen. Sin treåriga dotter Than Than Aye höll hon ovanför sig för att hon inte skulle dras med i strömmarna. På förmiddagen kom de hit till flodstranden.

– Vi vet inte vad som har hänt med vår by, säger Naw Lout.

Runt henne rör sig de andra byborna som också flytt. Många är barn och de sitter i bambuskjulen på flodstranden. Alla är bönder, men kunde inte ta med sig varken djur eller mat. En äldre kvinna spottar röd betel på den leriga marken och ser ut som om hon inte riktigt vet var hon är.

– Vi vet inte om vi är trygga här och vi vet inte vad vi ska äta, säger Naw Lout.

Solen går ner hastigt så här nära ekvatorn. Strax är det dunkelt runt oss och myggorna ser sin chans. Det finns malaria här, men knappast några myggnät i de enkla bambuhyddorna.

En äldre man säger att de nog kommer att bli kvar här vid flodbanken. Han tror att militären kommer att bomba byn igen och att en nedtrappning av striderna är långt borta. Han berättar hur han sett både militären och dess motstånd – PDF och deras beskyddare KNU – röra sig i djungeln runt byn.

Flyktingarna från Myanmar vet att om de bara stannar på flodstranden så finns det en chans att den thailändska militären lämnar dem i fred.

Inbördeskriget i Karenstaten som byborna kommer från är en av världens längsta konflikter av sitt slag. Eldupphör har slutits och brutits mellan KNU och tatmadaw, militären. Efter kuppen har eldupphören helt tappat i legitimitet sedan militären gett sig in i etniskt kontrollerade områden. Den humanitära krisen förvärras för varje dag.

Enligt den lokala organisationen Karen Human Rights Group, KHRG, finns bara i Karen 200 000 internflyktingar och mycket av den hjälp som försöker nå dem stoppas av militären.

För ”Storebror Thet” var det en sak som avgjorde att han sa nej till att ta upp vapen: Revolution utan kunskap är riskfyllt. Vi träffar ”Storebror Thet”, eller Thet Swe Win som han egentligen heter, när vi är tillbaka i gränsstaden Mae Sot.

Storebror Thet har blivit en spindel i det väldiga nät av landsmän på flykt här. Han smugglar folk över gränsen, han fixar boende åt dem. Han samlar förnödenheter och kör till flyktingarna i hyddorna längs flodbanken. Just nu gömmer han också 35 personer i olika hus, säger han.

I dag är han lite sliten. I går kväll ramlade han på mopeden, han pekar ut stora skrapsår längs ben och ena armen samtidigt som han tänder en cigarett.

Thet Swe Win flydde Yangon i mars 2021, drygt en månad efter kuppen. I sju månader gömde han sig i områden kontrollerade av KNU. Till skillnad från många av de andra som gett sig ut i djungeln deltog han inte i militärträningen. Han säger att han tycker att de väpnade striderna visserligen behövs, de är en nödvändig del av revolutionen.

– Men en del av de unga som jag möter tar upp vapen bara för att slåss mot den fascistiska militären, men de saknar ideologisk grund. Det är farligt, säger han.

I stället höll han utbildningar i mänskliga rättigheter under sin tid i djungeln.

Målet är inte längre bara att ge makten tillbaka till NLD-regeringen som avsattes i samband med kuppen. Det handlar om mycket mer nu, anser Thet Swe Win.

Kuppen kickade igång något som tagit nya former: drömmen om en federal, demokratisk stat och verklig etnisk jämlikhet – något som NLD aldrig på allvar kämpat för, enligt honom och många andra.

– Vi kan inte gå tillbaka till så som det var innan kuppen, säger han.

I det får han medhåll av internationella experter, som menar att vad som än sker nu så kommer det att innebära att Myanmar slagit in på en ny väg.

Thet Swe Win tänder en till cigarett. Under bandaget på underarmen efter mopedolyckan sticker tatueringen ”Et tu, Brute?” ut. Också du, Brutus? Mycket handlar nu om just att kunna lita på varandra, över gränser där det förr inte fanns mycket förtroende.

Trots brist på vapen, mat och kunskap har de unga rebellerna i PDF-styrkorna med hjälp av etniska väpnade grupper visat sig kunna ge militären motstånd. Den dagen vi träffar flyktingarna vid floden tar motståndsrörelsen en viktig militärbas i Karen, staten som anses vara ryggraden i motståndsrörelsens krig mot juntan.

– Om du hade frågat mig för sex månader så hade jag sagt att motståndsrörelsen hade tio procents chans att besegra militären, säger Myanmarkännaren Kim Jolliffe i Bangkok.

– Nu är läget ett helt annat.

Armén har visserligen många fler soldater än oppositionen, uppskattningsvis kring 300 000 man. Men vittnesmål har sedan kuppen duggat tätt om avhopp och att den allmänna moralen inom tatmadaw hastigt sjunker, samtidigt som de frivilliga milisgrupperna växer i antal och styrka. Enligt skuggregeringens försvarsminister har över 250 motståndsbataljoner på mellan 200 och 500 soldater per grupp redan bildats och tränats i strid. I juni uppgav skuggregeringen att de tillsammans med dess allierade kontrollerar hälften av landet.

I en rapport från Wilson center från maj 2022 håller forskaren Ye Myo Hein med om att motståndsrörelsen oväntat vunnit mark. Men han konstaterar samtidigt att oppositionen, förutom brist på vapen, lider av att de saknar central styrning och gemensam strategi och att det kan bli ett problem.

Motståndsrörelsen är en oerhört spretig rörelse. Etniska organisationer och dess väpnade grupper ska komma överens med det gamla gardet in om NLD – kända för att anse att burmanerna är de som har rätt att styra landet – och med unga som vägrar leva förtryckta som deras föräldrar gjort. Det är bara några exempel. En del analytiker varnar för att olikheterna kan skapa interna splittringar som kan förstöra rörelsen inifrån. Andra menar att mångfalden inom motståndsrörelsen är dess styrka – och det som är helt unikt. En av dem är Kim Jolliffe.

– Jag tror att enigheten till stor del beror på den nya teknologin och social media. Dagens revolutionärerna i Myanmar känner ett släktskap och en gemensam identitet oavsett varifrån i landet de kommer, säger han.

Han tror att motståndsrörelsen kan besegra militären.

– Möjligheten för det är oerhört underskattad. En orsak till det, tror jag, är att militären haft makten så länge att det internationella samfundet drabbats av cynism.

Det som talar för det är framför allt det överväldigande engagemanget och stödet för revolutionen i varje hörn av landet, bedömer han. Inte bara för det väpnade motståndet. Den civila olydnaden har gett konsekvenser som militärregimen aldrig tidigare stött på, enligt Jolliffe. Hela den offentliga infrastrukturen har stängts ner i stora delar av landet på grund av den civila olydnaden, tillsammans med banker och annat som militären behöver för att kunna driva ett land.

– I de flesta landsbygdsområden finns det inte ett spår av staten kvar, vilket gör att de inte kan ta ut skatter eller implementera beslut. Allt de har kvar är sitt våld, säger han.

– I de etniska områdena tappar militären i en väldig hastighet. Utvecklingen går bara åt ett håll och om de fortsätter åt det hållet så kommer det att bli en seger för motståndsrörelsen.

När aktivisten Thet Swe Win kom till Mae Sot i september hade hans fru och två små barn redan flytt till USA. Nu har han inte sett familjen på över ett år.

– Min dotter som är åtta år är arg på mig för att jag inte är där. Hon säger att om jag inte kommer inom två månader så ska hon sluta prata med mig. Men jag kan inte lämna det här nu, säger han.

Det är inte bara politiskt yrvakna unga burmaner i det etniskt splittrade Myanmar – som DJ:n Bar Bu – som levt sitt liv i de burmandominerade delarna av landet och aldrig varit i de etniska områdena. Det gäller även högprofilerade aktivister, som Thet Swe Win, som länge varit en uttalad förespråkare för de etniska gruppernas rättigheter. Också för honom var det först när han levt tillsammans med karenerna i staten längs Myanmars gräns mot Thailand, som skyddade honom undan militären, som han verkligen förstod hur de etniska minoriteterna har det. Det har förändrat honom, säger han.

– I djungeln var första gången jag tillbringade tid med en etnisk grupp. Jag stannade flera månader och levde och åt som dem. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig hur fattigt de har det, det är som om de lever på 1700-talet.

De bor i bambuhyddor eftersom det inte är någon idé att bygga hus då de vet att militären snart kommer och sätter eld på deras by igen, berättar Thet Swe Win. Barnen måste vandra i en halv dag för att komma till skolan. En gravid kvinna bars av några män i ett tygstycke genom djungel. Det tog flera dagar till närmsta läkare. Ändå bjöd de på mat och delade med sig av det de hade.

– Nu är vi alla tillsammans mot militären, det var vad folk sa till oss.

Men oron vandrar ständigt bredvid Thet Swe Win och de andra aktivisterna. För att gripas och skickas tillbaka och straffas för att de motsätter sig juntan. Eller för att deras familjer ska angripas för vad de gör.

– Mae Sot är inte säkert för oss längre.

Sedan förra gången Myanmar styrdes av en militärjunta har Thailand förändrats. Förr var grannlandet en självklar tillflyktsort för civilsamhälle och media, som satte upp redaktioner och kontor i gränsstäder som Mae Sot och Chiang Mai. De var livliga samhällen där exilburmeser kunde röra sig fritt med det thailändska samhällets goda minne, och i många fall beskydd av kontakter inom den thailändska säkerhetstjänsten.

I dag är situationen en helt annan, både svårare och farligare, om det vittnar de människor ur civilsamhället som OmVärlden talar med. Regeringen i Bangkok och den thailändska polisen är inte alls lika villiga att se mellan fingrarna som de var förr.

Civilsamhällesorganisationer har svårt att få de tillstånd som krävs för att flytta sin verksamhet till Thailand, många tycker inte ens att det är värt att försöka. Det innebär att man heller inte kan starta bankkonto där för att ta emot exempelvis bistånd, när man inte längre kan ta emot det genom sina burmesiska bankkonton.

Kristina Jelmin på Svenska Burmakommittén uppger exempelvis att deras partnerorganisationer inte längre kan arbeta öppet i Myanmar, men de har samtidigt svårt omlokalisera till Thailand på grund av säkerhetsläget där.

Thailand styrs i dag också som en slags militärdiktatur, som blivit allt mer repressiv och våldsam. Under senare år har man gått hårt åt det inhemska civilsamhället och bland annat föreslagit en ny kontroversiell lag som skulle försvåra för organisationer. Nationalister i Thailand har också gett sig på Amnesty international med anklagelser om att organisationen kan vara fara för rikets säkerhet. Myanmars och Thailand respektive militärer står varandra nära.

Den Sida-stöttade tv-kanalen Democratic Voice of Burma, DVB, var ett av de medier vars publiceringstillstånd drogs in av militären strax efter kuppen i Myanmar. DVB hade stor verksamhet i Thailand under förra juntan.

– Vid kuppen flyttade vi tillbaka till Thailand och tänkte fortsätta därifrån, men den här gången kan vi inte jobba alls på samma sätt, säger chefredaktör Aye Chan Naing på telefon från Oslo, där han befinner sig.

DVB saknar rätt tillstånd, vilket kan ta flera år att ansöka om, säger han.

– Och den thailändska politiken har ändrats. Många som kunde hjälpa oss förr är nu rädda för att beblanda sig med sådana som oss.

DVB:s anställda som befinner sig i Thailand har ansökt om särskilt skydd av UNHCR, som innebär att de utreds och får ett särskilt telefonnummer till FN-organet som de kan ringa om de grips av thailändsk polis, eftersom de inte vore säkra i sitt hemland.

– Vår stora rädsla är ju att de ska skickas tillbaka, säger Aye Chan Naing.

När demokratiseringen satte i gång i Myanmar kring 2012 ville internationella givare att organisationer skulle flytta tillbaka in i landet och stänga sina exilkontor i Thailand, det är vad många vi träffar vittnar om. De gav då upp sina registreringar i Thailand. I dag är flera vi pratar med kritiska till att de manades att göra så. Om de haft kvar sina registreringar så hade de kunnat ta emot medel i Thailand nu.

– Under åren som gått sedan dess har Myanmars militär sett till att skapa goda relationer med thailändska myndigheter. Det är en av anledningarna till att det är mycket svårare och farligare i dag, säger Aye Chan Naing.

Men farorna skrämmer få av de som tagit kampen mot militärdiktaturen. Trots alla risker det innebär fortsätter unga att ta sig till djungeln för att strida. Thet Swe Win, aktivisten som smugglar människor in i Thailand, säger att han känner ett försiktigt hopp:

– Vi kanske kan besegra militären. Men det finns en större fråga vi måste lösa, för att framtiden ska fungera. Det är hur vi ska leva tillsammans.