Havet under oss är så gott som kristallklart. Det första jag ser när jag närmar mig botten är en sköldpadda som gräver runt bland korallerna. Den fortsätter en bra stund, helt obekymrad om min närvaro. Sannolikt är jag den första dykare den någonsin mött.
Runtomkring oss simmar hundratals fiskar. De rör sig in och ut mellan koraller, anemoner och stenblock. Dykdatorn visar på 33 grader nere på tio meters djup. Och då är det ändå vinter. Som varmast kan det bli 37–38 grader i vattnet här.
Havsområdet mellan Eritrea och Jemen hör till det varmaste i världen. Det är vattentemperaturer som denna – en följd av den globala uppvärmningen – som får världens korallrev att blekas och förgås.
Men här överlever korallerna. Hur kommer det sig?
Eritreas Röda havs-kust domineras av buskar, träskmarker och halvöknar. Temperaturen går sällan under 25–30 grader i luften och det kommer inte många droppar regn under året. Livet är en ständig kamp för överlevnad i den skoningslösa hettan. Dallol, världens varmaste plats, där temperaturer på över 50 grader är vanliga och där den vulkaniska aktiviteten ständigt pågår, ligger inte långt härifrån.
I hamnstaden Massawa syns fortfarande spåren från befrielsekriget mot Eritrea som tog slut för nästan trettio år sedan. Den gamla stadskärnan är gudomligt vacker och påminner om Stone Town på Zanzibar (innan turisterna hittade dit), men starkt förfallen och för varje år som går rasar fler hus samman. På vissa av ställen ser det ut som om kriget tog slut för bara några veckor sedan.
Massawa och den eritreanska kusten har en lång historia av kultur, handel och utbyte. Området var under några hundra år en del av det ottomanska väldet, för att därefter styras av Egypten innan den italienska kolonialmakten invaderade. 1941 besegrades Italien i ett av andra världskrigets viktigare slag, det om staden Keren. Därefter styrde britterna och senare den etiopiska ockupationsmakten innan Eritrea 1991 blev ett självständigt land efter trettio års befrielsekrig.
1998 inleddes ytterligare ett krig mellan Eritrea och Etiopien, orsakat av en gränskonflikt. Två år och sannolikt 100 000 döda soldater senare var kriget över, men det skulle dröja till 2018 innan ett fredsavtal skrevs under av Eritrea och Etiopiens nye premiärminister Abiy Ahmed (som 2019 fick Nobels fredspris).
Staden Massawa andas och lever hav. Kärnan är två stadsdelar, byggda ovanpå korallreven, som med hjälp av broar är förbundna med fastlandet. Det går utmärkt att snorkla i vattnet utanför staden.
En bit från hamnen håller Ministeriet för Marina resurser till. Yohannes Teclemariam är forskningschef. Sedan 1994 har ministeriet regelbundet undersökt korallreven och det marina livet, även om det på grund av bristande resurser inte kan ske varje år. Eritrea har till exempel inga långa mätserier när det gäller försurningen av havet. Ministeriets lokalerna är ganska trista och intetsägande. Men en sak sticker ut: ett akvarium som en Yohannes Teclemariams kollegor byggt in i en gammal tjock-tv(!).
– Våra korallrev är i förvånansvärt bra skick. Vi ser en del områden med blekta koraller, men vi ser också hur samma del av revet kan ha återhämtat sig, bara någon månad senare. Vi ser en del alger och svamp på reven, men det tycks inte påverka mer än marginellt, konstaterar Yohannes Teclemariam.
– Däremot, fortsätter han, så vet vi inte vad det är som gör att våra koraller klarar sig så bra när andra, som stora barriärrevet i Australien, drabbas hårt av den globala uppvärmningen.
Totalt finns det över 200 olika arter av korall i Eritrea. Förmodligen är antalet högre än så: detta är ett av de minst utforskade havsområdena i världen och sannolikt finns det också mängder av kräftdjur av olika slag som väntar på att upptäckas. Av världens sju sorters havssköldpaddor finns fem i Eritrea.
– Varje gång vi är ute på ett fältbesök ser vi något nytt. Vi skulle kunna hitta ännu mer, bara vi hade en större forskningskapacitet, säger Yohannes Teclemariam och fortsätter:
– Visst är våra resurser begränsade, men 90 procent av det vi vill göra kan vi klara själva, utan stöd utifrån.
Den attityden är på något sätt typisk för Eritrea: bestämt men lågmält och hela tiden med en övertygelse om att man klarar sig bäst själv.
– När jag själv snorklar bland våra korallrev kan jag inte annat än känna mig stolt över att vi lyckats bevara vår marina miljö så bra. Och om vi på något sätt kan bidra till att rädda världens korallrev så skulle ingen vara gladare än jag!
Huvuddelen av Eritreas kommersiella fiskeflotta i hamnen i Massawa.
Hotet från fiskeindustrin
Det industriella fisket är ett annat stort hot mot världens korallrev, inte minst de stora trålare som dammsuger haven. I Eritrea sker det mesta av fisket med små båtar och på ett hantverksmässigt sätt. Därför är landets korallrev inte heller lika skadade som i många andra delar av världen. Ministeriet för Marina resurser arbetar bland annat med att utbilda fiskare och få dem att förstå att de måste skydda reven. Det är också viktigt att utvecklingen av turismen, inte minst dykturismen, sker på ett reglerat sätt.
I den lilla fiskfiléfabriken tvärs över bukten från den gamla stadskärnan har morgonskiftet precis gått på. ”Handle fish – shrimp with care” står det på en skylt på väggen och på en annan ”Put on uniform”.
Hebdom Imuru är chef för det laboratorium som kontrollerar att fisken håller rätt kvalitet och att fabriken uppfyller alla hälsokrav.
– Den granskningen vi gör visar på en bra kvalitet och att renligheten är bra, konstaterar han nöjt alltmedan han visar oss runt.
En liten båt har precis lagt till i hamnen och besättningen lastar upp lådor med tonfisk, havsaborre och spansk makrill som kontrolleras, sorteras och vägs. Det mesta av fisket här sköts av afar-folket, en folkgrupp som lever på öarna mellan Eritrea, Djibouti och Jemen. En stund senare anländer en grupp studenter som studerar livsmedelsteknik i staden Keren.
Det råder hårda restriktioner för vilka som får fiska och med vilka redskap. Den inhemska fiskeflottan är modest: vi ser den i hamnen, en handfull semi-industriella fartyg på max 18 meter. Förutom detta har några egyptiska trålare rätt att fiska på eritreanskt vatten där de framför allt fångar räkor. De största fartygen är på 30 meter, större än så är inte tillåtna. Eritrea har stängt ute de kinesiska jättetrålare som dammsuger Afrikas västkust på fisk och gör livet omöjligt för lokala fiskare. Man övervakar också fiskeflottan noga för att se till att det inte förekommer något dynamitfiske, vilket är vanligt i till exempel Östafrika.
En bit bort sitter Edris Mdug och resten av besättningen och lagar sina nät.
– Vi kom in i hamnen för två dagar sedan och nu ska vi snart ut igen. Havsaborre och spansk makrill är det vi får bäst betalt för berättar Edris Mdug och tittar upp från sina nät.
Inga turister som förstör
Det finns bara ett dykcenter i hela Eritrea. Den eritreanska skärgården består av ca 360 öar, varav endast fyra är bebodda. Här finns inga hotell, dykturister eller sightseeing-båtar. Under vår första dag ser vi bara två små fiskebåtar som rör sig mot horisonten. På natten är stjärnhimlen alldeles klar: det finns inte ett endaste artificiellt ljus som stör.
I det första morgonljuset simmar delfinerna lojt förbi, vid udden en bit bort vänder de och simmar tillbaka. Det är magiskt.
Att dyka här är som att befinna sig i en levade torktumlare och till slut blir man alldeles yr. Hundratals gula fiskar rör sig runt oss i varv efter varv. Jag har dykt i över fyrtio år men nog aldrig upplevt något liknande. Havet är som ett enda stort akvarium som aldrig vill ta slut!
Dykledaren Raesi Beley pekar och visar. Här och var finns vita fläckar på korallerna, men de är inte många. Reven lever och växer vidare.
Turism – möjlighet eller hot?
Det finns en enorm potential för turism i Eritrea, men hindren är många. Infrastruktur i form av hotell, båtar och dykcenter är så gott som obefintlig och att ta sig hit är både krångligt och dyrt. Samtidigt finns det en lockelse bland många om att komma till platser där få tidigare varit. Staden Massawa är visserligen förfallen, men rätt restaurerad skulle den kunna bli en helt fantastisk plats som mycket väl skulle kunna konkurrera med Stone Town på Zanzibar. Få vill dock att Eritreas Röda havs-kust ska bli som Hurghada i Egypten som totalt exploaterats av massturismen.
Sjötrafik i Röda havet
Av världens oljetransporter beräknas 9 procent gå genom Suez-kanalen och den pipeline (SUMED) som byggts i anslutning till kanalen (mellan Medelhavet och Röda havet). Ytterligare drygt 20 procent av världens olja passerar genom det närliggande Hormutz-sundet mellan Iran och Oman.
Risken för oljeläckage utgör en av de största riskerna för det marina livet i Eritrea. Det egna landets oljeimport är däremot liten.
Hotet mot världens koraller
Enligt forskares beräkningar är 25 procent av världens korallrev redan döda. Ytterligare 20 procent riskerar att försvinna inom den närmaste framtiden och vid två graders temperaturhöjning av haven riskerar samtliga korallrev att utplånas, enligt FN:s klimatpanel. Bara i Stora barriärrevet beräknades (2018) hälften av alla koraller vara döda.
Vad är det då som gjort att korallerna i Eritrea överlever?
För att få svar på den frågan behöver vi gå tillbaka 10 000 år i tiden. Röda havets utlopp smalnar av precis mellan Eritrea och Jemen. Här är havet inte bredare än några få kilometer och som mest 120 meter djupt. Vid den förra istiden innebar detta att havsnivån sjönk: Röda havet blev ett innanhav där salthalten steg så att allt liv slogs ut. När isen smälte började havet fyllas på nytt, passagen till indiska oceanen öppnades och livet började återvända.
Under hundratals år rörde sig koraller, fiskar och andra livsformer sakta norrut, genom det trånga sundet mellan Eritrea och Jemen där vattentemperaturen redan då var högre än på de flesta håll på jorden. Därför var det också bara de koraller som överlevde den höga vattentemperaturen som klarade sig, för att därefter långsamt sprida sig till resten av Röda havet. Genetiskt ”vet” därför alla Röda havets koraller vad det innebär att leva i ett starkt uppvärmt hav. Tack vare det klarar de den temperaturökning som slår ut rev i till exempel Karibien och Australien.
Unika koraller
Doktor Zekeria Abdulkerim Zekeria är professor i marinbiologi vid Eritreas nationella universitet:
– Vad som gör våra korallrev unika är de många arter av koraller och fiskar som bara finns här. Enligt våra beräkningar är upp till arton procent endemiska. Variationen inom själva Röda havet är också stor. Jag studerar själv de fiskar som rör sig i reven och av de femton arter vi identifierat är sju endemiska för vår del av Röda havet.
Ett korallrev är ett mycket komplext ekosystem där en mängd olika fiskar och andra organismer samverkar. Själva revet är en kalkstruktur som bildas av skeletten från små koralldjur, polyper. Dessa lever i sin tur i symbios med de alger (Zooxanthellae) som förser korallreven med näring och ger dem dess färg. En höjning av temperaturen innebär att algerna stressas och dör. Resultatet blir det som kallas korallblekning, döda, benvita korallrev utan liv.
Men i Eritrea överlever alltså algerna den höga temperaturen. Och om forskarna kan identifiera och odla fram alger som klarar värmen så kan detta kanske innebära räddningen för världens korallrev. En annan möjlighet skulle kunna vara att flytta och ”plantera om” koraller från Röda havet till exempelvis Australien.
Zekeria Abdulkerim Zekeria bedömer det sistnämnda som tekniskt fullt möjligt. Samtidigt hoppas han att det aldrig ska behöva ske:
– Det vore en sista utväg om vi ser att korallrev i andra delar av världen slås ut helt. Men man måste vara väldigt försiktig med att flytta arter från ett hav till ett annat, då vi inte vet vilka andra arter de kan riskera att slå ut, fortsätter professorn.
Men skulle det trots allt ske är han och Eritrea redo att hjälpa till:
– Våra korallrev tillhör inte bara oss, utan hela mänskligheten. De är en del av vårt gemensamma världsarv och därför ser jag mycket positivt på att länder som normalt inte har så mycket kontakt med varandra samarbetar för att rädda världens korallrev.
Vad är en korall?
Korallrev är ett av de ekosystem i världen som har störst biologisk mångfald. Korallerna utgör ett naturligt habitat för fiskar, växter och andra organismer, och är en viktig källa till näringsämnen för dess invånare. Reven är också viktiga för att skydda kuststräckor mot erosion och för fiskerinäringen i världen.
Korallrevens ekosystem är också mycket känsliga och reven växer långsamt. Ofta tar det 10–20 år innan en ny korallkoloni har hunnit utvecklas.
Små encelliga organismer lever i symbios med korallen och ger dem dess färg. Men när vattentemperaturen plötsligt ökar utsätts organismerna för stor stress och dör, vilket gör att korallen tappar sin färg. Resultatet är det vi kallar korallblekning.
När korallen dör försvinner också fiskarna från revet och hela ekosystemet kollapsar.
Även i andra delar av världen, förutom i Röda havet, pågår studier av värmeresistenta koraller. På amerikanska Samoa har forskare lyckats flytta koraller som levt i grunda ”pooler” där vattnet är varmare än normalt, till anda platser inom samma område. Att flytta koraller mellan hav är betydligt mer komplicerat, eftersom det inte går att förutse hur arterna i den nya miljön kommer att reagera.
Raesi Belay har bott hela sitt liv vid Röda havet. Till hans favoritdyk hör vraket efter en etiopisk torrdocka.
Det är dags för vårt sista dyk. För nästan trettio år sedan var dykledaren Raesi Belay en så kallad fighter i de eritreanska befrielsestyrkorna och deltog i det slag som drev ut de etiopiska ockupationsmakterna från staden Massawa. Nu deltar han i ett annat krig som kanske är ännu svårare: kampen för att bevara världens korallrev och skydda dem mot exploatering.
– Jag skulle gärna se att fler kom hit och dök, bara de gjorde det på ett ansvarsfullt sätt. Det finns så otroligt många platser här som jag ännu inte haft möjlighet att visa er, säger han.
Vi gör en sista säkerhetskontroll, sätter på oss cyklopen och rullar baklänges ner i vattnet.
Där nere väntar korallerna.
Eritrea
Eritrea blev självständigt från Etiopien 1991 efter ett långt och blodigt krig. 1999–2000 blossade en gränskonflikt upp mellan Etiopien och Eritrea som krävde ca 100 000 liv. 2018 undertecknads ett fredsavtal mellan de båda länderna.
Eritrea styrs sedan 1991 av Isaias Afwerki som är både stats-och regeringschef samt talman i landets parlament. Någon konstitution finns inte och stadsbudgeten är okänd för de allra flesta. Då Eritrea inte gjort någon folkräkning vet ingen säkert hur många som lever i landet, men enligt uppskattningar handlar det om mellan tre och fem miljoner. Förutom detta lever en till två miljoner eritreaner i exil.
Oberoende medier och politiska partier är inte tillåtna i Eritrea. Enligt Freedom House är Eritrea ett av världens minst fria länder. Däremot så finns ingen censur av internet och vi är inte övervakade under vårt besök. Sedan 2001 sitter den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak fängslad i Eritrea utan rättegång.
