Den bepansrade Toyota Landcruisern skumpar fram längs den smala grusvägen som slingrar sig fram genom det karga och kulliga landskapet. Vägen utanför Tel Keppe – norr om staden Mosul – i norra Irak är markerad med röda och vita stenar. Rött: betyder livsfara – risk för bomber. Vitt: betyder att området är säkrat och att sprängämnen och bomber har avlägsnats. Chauffören torkar bort några svettdroppar ur pannan efter att vi till slut anländer till området där ett team arbetar med minröjning.

Under ett rött solskydd som spänts upp för att ge lite skugga sitter 16-årige Asad Abeysh i en vit plaststol i sanden och dricker te. Han var fårherde och bara nio eller tio år gammal, han vet inte riktigt själv, när det hände.

– Plötsligt detonerade en bomb. Båda mina ben kapades av under knät. Så nu har de ersatts av benproteser, berättar Asad Abeysh.

Han fördes till ett sjukhus i Mosul av byborna och har bara dunkla minnen från den tiden. Det blev nästan fyra månaders sjukhusvård. Läkarna trodde aldrig att han skulle kunna gå igen. Men 2019 fick Asad Abeysh benproteser och rehabilitering av en internationell biståndsorganisation. Han har nu börjat gå kortare sträckor.

– Jag kan inte arbeta som fåraherde längre. Man måste ju kunna klättra och hoppa när man vaktar fåren. Jag brukade spela fotboll och springa förut. Men nu är det slut med det.

Efter olyckan gick hela byn gick samman. De köpte in varor och en liten kiosk åt honom. Där säljer han nu cigaretter, godis, läsk, kex och lite av varje. Den försörjer hela familjen. Asad Abeyshs dröm är att en dag få studera men den känns avlägsen eftersom han bara kunnat gå några år i grundskolan.

Fårbönder och fåraherdar är oerhört utsatta, eftersom deras djur förflyttar sig i ständig jakt på bete riskerar de att bege sig in på ett minerat område. När IS besegrades i slutet av 2017 lämnade terrornätverket efter sig tusentals minor och sprängladdningar. Dessa skördar, tillsammans med sprängladdningar från tidigare krig, fortfarande liv och lemlästar.

Sida sponsrar verksamheten som bedrivs av FN:s minröjningsprogram (UNMAS) samt organisationerna Danish Refugee Council och Mines Advisory Group (DRC/MAG). Sedan arbetet inleddes 2018 har organisationerna säkrat en yta på nästan 950 000 kvadratmeter. Minröjningsteamen som utför arbetet består av män och kvinnor från regionen. De genomgår en intensiv sjuveckorskurs innan de får börja arbetet. Tack vare utbildningen har de inte haft så många incidenter sedan verksamheten inleddes.

Minröjaren Maha står intill oss och blandar sig i samtalet. Hon berättar om hur hon själv drabbats. I juli förra året satt hon på en buss med sju andra teammedlemmar. Den körde bara några kilometer härifrån och plötsligt detonerade en vägbomb.

– Jag kommer alltid att minnas det ögonblicket. Jag har fortfarande mardrömmar om den händelsen, berättar Maha som inte vill uppge sitt efternamn.

Hon är fortfarande märkbart skakad av händelsen. Maha fick tre brutna revben och lite småsår, men hennes tre andra kollegor fick så pass allvarliga skador att de fick evakueras till sjukhuset. I dag är alla fullt återställda och jobbar som vanligt.

UNMAS och dess samarbetspartners i Irak driver sedan i början av 2018 en omfattande informations- och utbildningsinsats, betecknad EORE Explosive Ordnance Risk Education. Syftet är att minska riskerna att skadas eller dödas av minor, bomber eller blindgångare.

Under 2021 genomfördes nästan 1 800 utbildningar för över 16 000 kvinnor, flickor, pojkar och män. Organisationen varnar även allmänheten för riskerna genom att affischera i områden där det kan finnas sprängladdningar.

Den tidigare fårahedern Asad Abeysh tror att om han hade känt till om riskerna, skulle han ha haft bägge sina ben i behåll idag.

– Jag hoppas att den utbildning och information som ges i dag ska leda till andra slipper drabbas av det som jag drabbats av. För det här har förstört mitt liv, säger han sammanbitet.

Pehr Lodhammar, chef för Mine Action Program i Irak, berättar över telefon från sitt kontor i Bagdad, att han tror att de har nått ut med information till en miljon människor med sitt informationsprogram EORE.

I nästan sex år har de erbjudit föreläsningarna, och att de nått barn, som är den mest utsatta gruppen för denna typ av olyckor. UNICEF uppger att under 2021, dödades 52 barn och ytterligare 73 skadades svårt av explosioner i Irak.

I Makhmour, ungefär två timmars bilfärd från staden Erbil, pågår ett av många minröjningsprojekt. Temperaturen ligger runt 20 grader. Ett minröjningsteam från Shareteah Humanitarian Organization, SHO, röjer ett område utanför staden Makhmour, i Niniveprovinsen i norra Irak. De har arbetat här sedan november 2022.

Fem kvinnor hänger av sig sin tunga skyddsutrustning och tar en välbehövlig rast. De lägger håret till rätta, torkar svetten ur pannan och häller upp lite svart te i plastmuggar och sätter sig ner och dricker med välbehag. Teamet består också av en kvinnlig teamledare och sjuksköterska. Stämningen är spänd. Dagen innan har IS anfallit en irakisk militärpostering i närheten. Även fyra år efter att ha blivit besegrade finns terrornätverket kvar i form av mindre motståndsfickor.

Tidigare var området ett böljande hav guldgula vetefält. Men inte längre. De bördiga åkrarna har förvandlats till ett ökenlandskap. En längre torka är en förklaring, men det främsta skälet är att bönderna inte kunnat bruka sin jord sedan 2014 eftersom terrorgruppen IS har försåtsminerat området.

Jordbrukaren Hamed Ameen, 55, står och tittar längtansfullt på sin 250 000 kvadratmeter stora jordegendom. Där brukade han odla vete. Nu ligger den övergiven och ödslig, bara några spröda grässtrån sticker upp ur den karga marken. Han bor med fru och tre barn i ett hus i Erbil.

– Jag lever vanligtvis av inkomsten från min jord. Men eftersom jag inte kunnat bruka den tvingas jag försörja mig som daglönare. Vi kan inte bruka jorden innan alla bomber är borta, säger han bittert.

Hans situation är en tydlig illustration på problemen i den här delen av landet. Tusentals människor befinner sig i samma belägenhet.

Mahrous Abdoulmounir, 30, kommer från Mosul och har två barn, två och tre år gamla. Hon har arbetat med minröjning i tre år. Under den tid hon arbetat har hon inte varit med om några incidenter. På frågan hur det är känns som förälder att ha ett riskfyllt arbete svarar hon:

– När jag jobbar så fokuserar jag på jobbet och släpper tankarna på hemmet och mina barn och inflikar:

– Ibland när jag är på väg till eller ifrån arbetet och träffar familjer från ställen där vi röjt minor får vi leenden och tack. Det ger mig kraft och energi.

Hamed Ameen tittar tacksamt mot Mahrous Abdoulmounir och hennes kollegor som röjt jorden så att han och de andra jordbrukarna så småningom ska kunna bruka sin jord igen. Men det återstår mycket arbete ännu här och i andra delar av Irak.

Pehr Lodhammar som ansvarar för organisationens minröjning i Irak förklarar.

– Det kommer att ta minst 10–20 år innan det har blivit röjt, och det lär inte bli hundraprocentigt klart. Det kommer att vara som när man gräver i Berlin eller London i dag och fortfarande hittar bomber.