Om det inte var för den syrliga stanken blandat med puffar av metan som jäser fram ur sopbergets innandöme hade det varit lätt att bli hänförd av utsikten. Åt ena hållet ett panorama över Libanons näst största stad Tripolis myller av vita husfasader. Åt andra hållet Medelhavets mjuka turkosblå vågor.

Men det går inte att bortse från stanken. Den sätter sig genast i huden och liksom klibbar sig fast i svalget så att det nästan känns som om man råkat ta en kallsup av det giftiga svarta så kallade lakvatten som rinner i små bäckar ner för sopbergssidan.

Dessutom finns en överhängande rasrisk. Redan för sex år sedan varnade företaget som driver sophanteringen att tippen hade nått sin absoluta smärtpunkt. Muren som hindrar sopberget från att kollapsa och glida ut i Medelhavet är endast dimensionerad för att hålla emot ett 24 meter högt berg.

Trots det har lastbilarna fortsatt att slingra sig upp för serpentinvägen för att dumpa ytterligare 500 ton osorterade sopor per dag från hushåll, industrier, sjukhus och slakterier. Det bruna strutformade berget som upptill täcks av stora flockar vita fiskmåsar börjar nu närma sig 40 meter över havsytan.

För några månader sedan spreds bilder i sociala medier på hur muren börjat krackelera. Det triggade de senaste stora protesterna i en landsomfattande och flera decennier lång kris i sophanteringen som riskerar att få ödesdigra konsekvenser. Liksom sopberget i Tripoli är hela Libanon på väg att kollapsa under tyngden av sitt eget avfall.

Högst upp på toppen vadar ett tiotal män runt och plockar bland soporna. Bröderna Mohammed och Mustafa lastar upp säckar med plast på ett lastbilsflak.

– Om du bara kan stå ut med lukten och smutsen så är det ett bra jobb. Och efter några år på berget är du immun mot alla sjukdomar, skrattar Mohammed.

Männen utgör Tripolis hela sopsorteringsindustri. De säljer vad de samlat direkt till ägaren av lastbilen, Khaled Mahmoud, som sitter i en plaststol intill. Han betalar fyra kronor per ton och säljer det vidare med en liten vinst till grossister vid bergets fot.

– Det här är inget jobb du måste stämpla in vid åtta. Jag gillar friheten, du kan komma och gå när du vill. Här finns det jobb för alla, säger Mohammed.

På fältet nedanför står en anläggning för sopsortering som byggts med EU-pengar. Lokalen är stängd och förbommad. Den senaste entreprenören lämnade efter endast ett halvår. Företaget fick inte ihop sin ekonomi eftersom sopplockare som Mohammed och Mustafa redan rensat ut den mest värdefulla återvinningen innan soporna nådde anläggningen. Arbetslösheten är hög i Tripoli och många letar i soptunnor efter det minsta lilla som går att sälja.

– Vi höll på att bli arbetslösa när de satte igång där nere, säger Khaled Mahmoud och pekar på anläggningen. Vi föredrar det så här. Nu får alla som vill jobba.

Tripoli är långt ifrån ensam om sina sopproblem. Libanon saknar en övergripande plan för att ta hand om den allt större mängd avfall som produceras i landet. Sopfrågan har i decennier präglats av panikartade ad hoc-lösningar som i bästa fall skjutit problem några år in i framtiden.

Nästan åttio procent av landets två och en halv miljon ton sopor som produceras årligen läggs antingen på soptippar som oftast saknar system för att ta hand om det giftiga lakvattnet, eller så dumpas det ute i naturen på någon av de 650 informella dumpningsplatserna runt om i landet.

Libanon är litet land, till ytan lika stort som Skåne. Här trängs sju miljoner människor varav de flesta i kustregionen. Att hitta plats för alla sopor har blivit ett allt mer akut problem. I brist på alternativ har sopberg, likt det i Tripoli, växt upp som svampar ur jorden längs hela den libanesiska Medelhavskusten – till allas åsyn och mångas förtret.

Läckage från soptipparna blandat med utsläpp av orenat avloppsvatten – endast åtta procent av avloppsvattnet renas – har bidragit till stora föroreningar längs kusten. Alla Libanons floder är gravt förorenade. Den största, Litanifloden, får till exempel varje år ta emot uppskattningsvis fyra miljoner kubikmeter orenat avloppsvatten från hushåll och industrier samt nästan 240 000 ton sopor. I praktiken har floderna blivit en sorts avloppsrör, rakt ut i havet.

DET internationella samfundet har länge försökt stötta sophanteringen i Libanon. Den största givaren EU har sedan år 2014, då många människor flydde till Libanon från grannlandet Syrien, avsatt över 70 miljoner euro. Mellan 2005 och 2011 finansierade EU även bygget av 16 sopsorteringsstationer i landet, däribland den i Tripoli. Ett flertal andra stora givarländer har haft egna projekt kring kapacitetsbyggande, återvinning och kompostering.

Men till liten synbar nytta. Av EU:s 16 sopstationer återstår inte mycket. Vissa anläggningar har helt försvunnit och utrustningen är stulen eller såld. Andra står kvar men fungerar inte som det var tänkt.

En förklaring till haveriet är de djupa etnisk-politiska motsättningar som förlamar den politiska beslutsapparaten. Samma krafter som stred i inbördeskriget 1975 till 1990 dominerar fortfarande libanesisk politik. Därtill brottas Libanon med omfattande korruption och hamnar i bottenligan på Transparency internationals årliga ranking. Libanon är också ett av världens mest ojämlika länder. En handfull rika och mäktiga familjeklaner dominerar både politiken och affärslivet, samtidigt lever ett par miljoner under fattigdomsgränsen.

Fyrtiofem minuter söder om Beirut ligger förstaden Naameh. Vi har stannat vid en liten affär för att fråga efter vägen. När damen bakom disken hör att vi ska till den gamla soptippen kan hon inte sluta prata om allt elände den fört med sig.

– Nästan varje familj har någon som drabbats av cancer. Det har varit så mycket död, unga människor vet du. Säg till mig om du tror att det inte har något samband?

– Vattnet i kranen luktar avlopp här. Folk lider av alla möjliga sjukdomar. Det är inte normalt. De försöker alltid förklara bort vad det beror på. Men vi vet att det är soporna, säger hon.

Det mest uppmärksammade datumet i Libanons sopkris inträffade den 17 juli år 2015 då soptippen i Naameh tvingades stänga efter stora protester där bybor och miljöaktivister till slut ockuperade vägen och fysiskt stoppade sopbilarna. När bilarna inte kom fram så upphörde sophämtningen helt i miljonstaden Beirut.

I åtta månader kapslades Beirut in i en outhärdlig stank och flera meter höga sopvallar byggdes upp längs gatorna utan att politikerna lyckades komma överens om en lösning. En armé av kackerlackor och andra insekter invaderade staden. Som en desperat åtgärd sattes sophögarna regelbundet i brand vilket spred en giftig rök.

Krisen triggade de största demonstrationerna i landet sedan inbördeskriget och fick politiska konsekvenser. I det efterföljande lokalvalet i Beirut mötte de mäktiga familjeklanerna för första gången motstånd.

Kampanjen Beirut Madinati, Beirut min stad, vann hela 40 procent av rösterna med ett progressivt program som bland annat lovade en fungerande och miljövänlig sophantering, utbyggda allmänna transporter och fler grönområden, vid sidan av antikorruption, etablissemangskritik och mänskliga rättigheter.

Vann valet gjorde dock som vanligt president Saad Hariris parti Future Movement. Men många bedömare ansåg ändå att framgångarna för civilsamhället på ett avgörande sätt kört in en kil i det politiska etablissemanget i landet. Rörelsen har fortsatt att utvecklas och vann en plats i parlamentet i det nationella valet 2018. Framgångarna hade varit större om inte valsystemet så ensidigt gynnat de stora partierna.

Sopfrågan är en av de hetaste frågorna i libanesisk politik. De väl synliga bergen av skräp har för många blivit en symbol för allt som inte fungerar i det libanesiska samhället, särskilt korruptionen.

– Jag skulle säga att sopkrisen till 80 procent beror på korruption, säger en miljöaktivist som vill vara anonym.

Flera andra aktivister som OmVärlden varit i kontakt med är inne på samma spår. De berättar en liknande historia som går ut på att ett antal politiker och affärsmän har bildat en form av maffia som berikar sig samtidigt som de förstör miljön.

– Vi har folk i Libanon, liksom i Italien, som vill tjäna pengar på avfallet. De tänker inte på det allmänna bästa. Det enda ordet som beskriver vad som sker är ordet maffia. Men skriver du att jag har sagt det så dödar de mig, säger en aktivist.

I centrum av korruptionsanklagelserna finns ett kontrakt mellan regeringen och de företag som i decennier stått för sophanteringen i Beirutområdet. Företagen leds av affärsmannen Maysamar Sukkar som bland annat står nära presidentfamiljen Hariri.

När kontraktet läckte ut visade det sig att sopföretaget kunnat fakturera 130 dollar per ton sopor som de samlat ihop och forslat till tippen. Det är flera gånger mer än de 38 dollar per ton som likande service kostar i grannlandet Jordaniens huvudstad Amman, eller de 20 dollar per ton som det kostar i Kairo. Det är även betydligt mer än liknande tjänster i andra libanesiska städer som exempelvis Tripoli, där priset ligger kring 50 dollar per ton.

Enligt de miljöaktivister som OmVärlden pratat med är priset i Beirut helt orimligt, vilket de menar tyder på korruption.

– De tar ut 130 dollar när den verkliga kostnaden kanske är 30 dollar, eller mindre. De har knappt några kostnader eftersom de bara dumpar allt på tippen. Det innebär minst 100 dollar per ton rakt ner i fickan! säger en miljöaktivist.

Med tanke på att Beirut och Mount Lebanon producerar runt 2 500 ton sopor om dagen skulle den formeln i sådana fall innebära 250 000 dollar i ren vinst varje dag. Pengarna tas ur en regional utvecklingsfond som finansieras med skattemedel. Kommunerna har själva en ytterst begränsad insyn i fonden och liten möjlighet att kontrollera hur många ton sopor som företaget egentligen tar betalt för inom deras område. Enligt en beräkning av en oberoende konsultfirma, som har citerats i libanesiska medier, slukade kontraktet 40 procent av fondens medel år 2009.

– När vi frågar kommunerna varför de inte genomför olika projekt säger de alltid: Vi har inte råd. Det här höga priset för sophanteringen hämmar utvecklingen av Libanon! säger en miljöaktivist.

President Saad Hariri har återkommande fått kritik för kostnaderna men slagit ifrån sig alla korruptionsanklagelser. Kontraktet med sopföretaget har förlängts flera gånger, ibland under stormiga sessioner i parlamentet, och trots löften om sänkta kostnader har flera libanesiska tidningar kunnat avslöja att priserna ändå förblivit desamma.

Sopföretaget själva har försvarat sig med att summan är uppdelad på tre olika tjänster: uppsamling, behandling och deponi. Men kritiker har då påpekat att företagets ”behandling” lämnat mycket i övrigt att önska och 80 procent av soporna har gått direkt till tippen. Företaget har även framhållit de hundratals brev man skickat till politikerna genom åren där man påpekat brister i sophanteringen, utan att ha fått något gehör.

I början av 2018 förlorade plötsligt det dominerande sopföretaget kontraktet för sophämtning i Beirutområdet efter mer än 20 år. Företaget som vann upphandlingen leds av affärsmannen Jihad al-Arab som även han står mycket nära president Saad Hariri.

Det är en speciell känsla att stå ovanpå en svällande hög av uppskattningsvis 15–20 miljoner ton sopor som i böljande vågor fyller ut en hel dalgång som flankeras av kalkstensklippor och karga träd. Här under brukade det rinna en flod som bland annat Naamehs borgmästare Charbel Mattar badade i när han var liten.

Efter stängningen av den gigantiska tippen har man täckt över soporna med ett par lager plast och gummimembran och sedan sand och jord. Här och var växer det gräs. Med lite vilja, om man bortser från alla rör för tömning av metangas och lakvatten som sticker upp som taggar ur landskapet, kan man se att det här har en gång var en väldigt naturskön plats.

– Naameh var tänkt som en temporär nödlösning för max två miljoner ton sopor. Nu ligger här 20 miljoner ton. Det skulle bara pågå i tre-fyra år lovade de. Men de fortsatte i 18 år! De slutade inte förrän vi tvingade de härifrån, säger borgmästaren Charbel Mattar som bjuder oss och den lokala läraren Chermin Metzher på ett glas björnbärssaft på sin veranda.

Han berättar att kommunen nu kräver kompensation av staten för miljöförstöringen, men att man har hittills inte ens haft sophämtning.

– Det var först nu, en månad innan valet som de började hämta sopor här. I flera år har vi själva tvingats dumpa våra nere på stranden. Vi begravde deras sopor i 18 år och sen vill de inte ta hand om våra! säger han och slår ut med armarna.

Chermin Metzher, som avstår sitt glas saft eftersom hon följer fastan under Ramadan, var den som organiserade protesterna från början. Hon berättar hur frågan på ett sätt som ingen annan svetsade samman kommuninvånarna som annars lever åtskilda i en kristen och en sunnimuslimsk del.

– Det kändes väldigt hoppfullt. Ingen kommer undan om miljön förstörs, säger hon.

Chermin Metzhers engagemang började på allvar när två av hennes vänner dog i cancer. Runt omkring henne led människor av astma, njursjukdomar och olika hudeksem. Hon är övertygad om att det beror på sopberget.

– Jag blev förbannad. Och jag är fortfarande förbannad. Vi visste inte om någon skulle lyssna på oss. Men våra vänner dog omkring oss, så vi hade inget att förlora, säger hon.

Protesterna växte och till slut pågick de dygnet runt. De sov i tält utanför ingången till soptippen, gjorde banderoller och plakat med foton av sina döda vänner, anordnade workshops och stormöten. Charbel Mattar och många andra politiker i kommunen engagerade sig i rörelsen och tillsammans lockade de dit media. Till slut samlade man hela staden och ockuperade motorvägen.

– Jag är stolt över det vi gjorde. Men en stor soptipp har nu blivit till flera små, så kampen fortsätter. Vi får aldrig ge upp hoppet, säger Chermin Metzher.

Företrädare för företaget som driver soptippen har alltid hävdat att anläggningen lever upp till internationella miljöstandards. Anläggningen är helt miljösäker och släpper inte ut några skadliga ämnen alls, säger chefsingenjören Joseph El Ghoul när vi någon dag senare står och blickar ut över de vidsträckta sopkullarna.

– Det här är toppmodernt. Vi har membran under, vi tar hand om lakvatten och metan. Libaneser är bra på att klaga. Men du vet, det är bara politik, säger han och kisar mot mig i solgasset.

Wissam Francis och hans fiskarkollega Ibrahim sitter och kedjeröker vid ett plastbord inne på ett fik vid fiskehamnen utanför stadsdelen Bourj Hammoud – ett trångbott och fattigt armeniskt bostadsområde norr om Beirut. Det är inte bara eftermiddagshettan som får svettpärlorna att tränga fram i pannan. Det är mycket som står på spel.

I dag är vi på besök och i morgon kanske Sky News är på ingång. Wissam Francis är märkbart nöjd med att hans kamp mot soptippen nu börjar uppmärksammas internationellt.

– Fisken är död. Det är helt tomt där ute. Sedan de dumpade soporna i havet finns det inte längre något liv. Vi har ingen inkomst och vi fångar bara plast i våra nät, sammanfattar han läget.

Efter åtta månaders sopkaos som följde stängningen av Naameh lyckades parlamentet i mars 2016 till slut komma överens om en ny nödlösning. Regeringen hade inte lyckats hitta någon ny undanskymd dalgång som Naameh, utan de två nya soptipparna gavs plats där det fanns ledig mark: vid stranden bakom flygplatsen söder om stan och här i norr, bredvid fiskehamnen.

” Vattnet är helt svart nu. Botten är täckt av plast”

Egentligen är platsen inte ny för sopor. Den har använts som soptipp och allmän dumpningsplats sedan långt innan kriget. Det var i själva verket stängningen av den gamla soptippen här som föranledde öppningen av soptippen i Naameh från första början, för mer än 20 år sedan.

Men myndigheternas plan var en annan än Wissam Francis hade kunnat föreställa sig. När lastbilar började köra skytteltrafik och dumpa sina fullastade flak i havet kunde han och hans fiskarkollegor med egna ögon se vad som var på gång: Material från den gamla soptippen användes för att utvidga området ut i havet, och på det sättet bygga ny mark för den nya soptippen.

– Vattnet är helt svart nu. Botten är täckt av plast. Ingen vet heller exakt vad den gamla tippen innehöll. Det ryktas om begravda tunnor med kemiskt avfall, säger Wissam Francis.

Ryktena om miljöfarliga tunnor kommer från en verklig händelse under inbördeskriget när en av de kristna milisgrupperna gjorde sig en hacka på att i smyg importera 15 800 tunnor och två containrar med miljöfarligt kemiskt avfall från Italien. När skandalen avslöjades tvingades Italien att ta tillbaka en del av materialet, men då var redan mycket försvunnet.

Vid sidan av tungmetaller, dioxiner och lösningsmedel hävdade en rapport från Greenpeace att det kan ha funnits både explosivt material och radioaktivt avfall i några av tunnorna. Uppgifter har länge cirkulerat att många tunnor begravdes i soptippen i Bourj Hammoud. Ryktena har dock tillbakavisats av kommun- och regeringsföreträdare.

Under sommaren 2017 kom Libanons miljöminister Tarek al-Khatib själv ner till fiskehamnen och erkände inför kamerorna att det funnits ett kontrakt mellan sopföretaget och myndigheterna om att sopor från Bourj Hammoud kunde dumpas i havet. Han lovade att göra sitt bästa för att rätta till situationen.

Men innan arbetet upphörde beräknas att uppskattningsvis sex miljoner kubikmeter obehandlade sopor från den gamla soptippen hann dumpas rakt i Medelhavet.

– Jag har fiskat i 30 år, det är allt jag kan. Vi kommer inte sluta protestera förrän vi har fått kompensation för att de tog ifrån oss vårt levebröd, säger Wissam Francis som driver flera stämningar i ärendet.

Men att sticka ut hakan i Libanon kan ha sitt pris. En kväll på väg hem från hamnen på sin motorcykel blev Wissam Francis i hög fart påkörd bakifrån av en bil med tonade rutor som snabbt lämnade platsen. Han flög genom luften men klarade sig mirakulöst med lindriga skador.

– Det är därför jag alltid bär pistol nuförtiden, säger han och klappar på en magväska som hänger runt midjan.

Liksom tidigare är även nuvarande lösning med två soptippar vid Beiruts södra och norra infarter kortsiktig, även om dessa byggs med betydligt modernare teknik som mer effektivt tar hand om miljögifterna. Bedömningarna varierar, men tipparna kommer att vara fulla redan inom ett par år. Vad som händer då är det ingen som vet.

Det internationella samfundet förhåller sig avvaktande till utvecklingen. Endast en liten andel av de dryga 70 miljoner euro i bistånd som EU avsatte redan 2014 har använts. Enligt en källa på EU-ambassaden i Libanon beror det på sektorns rörighet, risken för korruption och brist på långsiktighet. EU vill inte göra om samma misstag som när man byggde sopsorteringsanläggningarna i mitten av 2000-talet.

Sophantering är i praktiken helt oreglerat i Libanon men ett lagförslag har legat i parlamentet sedan 2015. Om inte lagen antas snart kan EU komma att dra sig ur helt, enligt källor till OmVärlden.

– Det viktigaste är lagen. Om inte den antas snart kan det bli så att vi drar oss tillbaka. I lagförslaget finns även upprättande av en myndighet för sophantering och ett informationssystem för datainsamling. Det är ABC i sophantering. Först när vi har korrekt data kan vi ta fram en regional plan och implementera den effektivt, säger en EU-källa som vill vara anonym.

I civilsamhället är det just nu heta känslor kring regeringens planer på att bygga förbränningsanläggningar. I västvärlden, och särskilt i Norden, är förbränning av sopor i dag utbredd. Aktivister OmVärlden talat med är starkt skeptiska, dels av miljömässiga skäl och dels för att det inte utmanar de korrupta strukturer som de menar präglar sopbranschen.

För ett par decennier sedan hade Beirutområdet faktiskt ett par förbränningsanläggningar. De blev dock själva nedbrända av uppretade folkmassor som menade att röken och askan var giftig och gjorde de boende sjuka, vilket med tanke på dåtidens teknik förmodligen stämde.

Det minnet sitter kvar i folks medvetande.

Men frågan är vad vi egentligen vet om konsekvenserna för miljö och människors hälsa? Jag stämmer träff med Samar Khalil som är chef över avdelningen för miljö- och kemikaliesäkerhet på landets ledande akademiska institution, American University of Beirut, AUB. Hon har följt frågan och har en överblick över den senaste forskningen.

Hon berättar att kunskapen är bristfällig. Alla vet att Libanon har stora problem med föroreningar. Men inte exakt var de kommer ifrån och hur de påverkar människors hälsa.

När det gäller havsmiljön har myndigheterna själva tagit prover, men enligt Samar Khalil har de inte publicerat resultaten offentligt de senaste åren. De senaste siffrorna visade på en kraftig försämring. Hon nämner en studie som visade att andelen cancerogena ämnen i luften steg med 2 300 procent under de dagar då sopor brändes i Beirut under sopkrisen 2015. En annan studie visar att folk som har sitt arbete nära soptippar har 400 procent större risk att drabbas av andningssjukdomar och tarmsjukdomar.

Men enligt Samar Khalil bedrivs det relativt lite forskning i ämnet.

– Till syvende och sist är forskare i Libanon beroende av bidrag från forskningsfonder. Den största delen av bidragen kommer från forskningsmyndigheten och de har sin egen enhet som tyvärr inte publicerar sina resultat offentligt längre, säger hon.

Därtill rabblar Samar Khalil upp en hel del alarmerande rapporter kring luftkvalité, obefintlig avloppsrening, kemikalieanvändning i jordbruket och så vidare. För henne är den kunskap som finns tillräcklig för att göra henne riktigt orolig. Hon har faktiskt allvarligt börjat fundera på att lämna landet.

– Särskilt efter skräpkrisen känner jag, vad gör jag mot mina barn? Jag är rädd att jag väldigt snart kommer försöka flytta med barnen till ett annat land. Ingen vill att ens barn ska växa upp under sådana här förhållanden, säger hon.