Musiken dunkar ur högtalaren. Bakom disken inne i det mörka kyffet står rader med ölflaskor, whisky och Coca-Cola. Barägaren Anita Namunika håller upp ett draperi och låter förmiddagssolen flöda in. Stolt visar hon varorna på hyllan.

– Affärerna går strålande, säger hon och ler brett.

För bara några år sedan var gatorna i Ngwerere i utkanten av Zambias huvudstad Lusaka alldeles tysta. När solen gick ner, sänkte sig mörkret som en kompakt filt över området. Nu finns gatlampor, burrande kyldiskar och musikanläggningar som pumpar ut musik på dygnets alla timmar.

– Elektricitet handlar inte bara om belysning utan om att bygga ett samhälle. Den sociala aspekten är minst lika viktig.

Nästan alla affärsverksamheter på den här gatan har öppnat sedan området blev elektrifierat.

Cornay Keefer från Sydafrika kisar mot solen. Hans kängor är täckta av rött damm som letar sig in i minsta lilla skrymsle. Låga, smutsgula tegelbyggnader och korrugerad plåt breder ut sig över området. Mellan husen hänger ett nätverk av elledningar som sammanstrålar vid en stolpe utanför en container.

– Här inne är själva elcentralen, förklarar Cornay Keefer och låser upp hänglåset.

På väggen inne i en container hänger modemliknande mätare, sladdar och tabeller. Längst in står fem stora batterier staplade på varandra. Men strömmen kommer inte från ledningarna som går förbi strax utanför byn. I stället är det solens strålar som förser de 150 hushållen med energi. På en ställning sitter 36 solpaneler som förvandlar solljuset till el – och i förlängningen musik, gatubelysning, kylda varor och laddade mobiltelefoner.

Zambia, ett kustlöst land inklämt mellan Demokratiska Republiken Kongo, Tanzania, Malawi, Moçambique, Zimbabwe och Botswana, har ända sedan självständigheten 1964 tagit enorma kliv på utvecklingstrappan. Men trots relativt politisk stabilitet och under många år en ganska stark ekonomi, biter fattigdomen sig fast. Drygt hälften av befolkningen lever i fattigdom och enligt Världsbanken är Zambia ett världens mest ojämlika länder.

Landets energiförsörjning – själva grundbulten i Agenda 2030:s sjunde mål om att säkerställa tillgång till tillförlitlig, hållbar och modern energi till en överkomlig kostnad – är kanske det mest slående exemplet på hur avgrundsdjup klyftan är mellan de som har och de som inte har.

– Den krassa verkligheten är att energifattigdomen är densamma som för trettio år sedan, säger Klas Waldenström som reste till Zambia som utsänd medarbetare på Sida 2014 för att jobba med energifrågor.

I dag jobbar han på Sidas innovationslabb, Sida Lab, en satsning som sjösattes för att hitta nya metoder för att nå målen i Agenda 2030. Fröet till innovationslabbet såddes i Zambia, berättar Klas Waldenström. När han kom till Zambia för sex-sju år sedan upptäckte han att endast fem procent av befolkningen på landsbygden är uppkopplade till elnätet, trots stora investeringar i landets energiinfrastruktur. Elen nådde helt enkelt inte fram till stora delar av befolkningen.

– Det var uppenbart att det behövdes ett nytt grepp. Vi började titta på alternativ till att bygga ut stamnätet. Det är förstås otroligt bra att bygga ut stamnätet, men också oerhört kostsamt. Varken Zambia eller givarnationerna var beredda att skjuta till de pengar som krävdes, säger Klas Waldenström.

Men gick det att nå fler hushåll på annat sätt?

Tillsammans började kollegorna på ambassaden i Lusaka skissa på innovativa lösningar för att elektrifiera landsbygden. Diskussionerna landade i en offentlig upphandling med uppdraget att ge en miljon människor tillgång till el. Hur det skulle lösas var mindre viktigt, huvudsaken var att hitta en hållbar energilösning för de allra fattigaste.

– Solenergi känns kanske självklart nu, men för fem-sex år sedan var det ganska många som inte såg solcellsel som ett fullgott alternativ till ”riktig” el. Det fanns också flera konkreta exempel i Zambia på solceller som har kostat mycket pengar men där hållbarheten inte varit vad det borde ha varit, säger Klas Waldenström.

Upphandlingen ledde till att fyra aktörer fick uppdraget att bygga hållbara energilösningar till landets fattigaste. Totalt satsade Sverige 120 miljoner kronor, vilket matchades av fyra gånger så mycket från den privata sektorn.

– Svenska skattemedel användes för att kickstarta solenergisektorn i Zambia. Det vi köpte för pengarna var inte en sak eller en tillgång, utan det var en slags nytta för zambiska människor, säger Klas Waldenström.

Projektet fick namnet Beyond the Grid Fund for Zambia, en fond för att utveckla så kallade off grid-lösningar. I dag har drygt en miljon zambier fått tillgång till elektricitet genom projektet och närmare 1 400 jobb har skapats.

Nu rullas projektet ut till ytterligare fyra länder – Liberia, Burkina Faso, Uganda och Moçambique. Flera givarländer, bland annat Tyskland och Danmark, går in med ekonomiskt stöd. Sverige är fortfarande huvudfinansiär och satsar totalt 635 miljoner kronor på att stimulera förnybar energi i Afrika.

Målsättningen är att nå sex miljoner människor.

Klas Waldenström liknar solenergiutvecklingen i Afrika med mobiltelefonins utbredning i början av 2000-talet. På samma sätt som det fasta telefonnätet endast nådde en bråkdel av befolkningen, var det fasta stamelnätet dimensionerat för några få procent.

– När jag pratade om att vi ville se en revolution av energi liknande mobiltelefoner var det många som var tveksamma till om det gick att få lönsamhet. I dag är off grid-energi nästa stora marknad, säger han och tillägger:

– De investeringar som krävs är långt bortom vad det globala biståndet mäktar med. Samtidigt är det viktigt att vi stöttar investeringar som gynnar de allra fattigaste, de konsumenter som finns i pyramidens botten.

I Ngwerere utanför Lusaka serverar Anita Namunika en iskall Fanta. Förutom baren driver hon två butiker som säljer kylvaror, hushållsprylar och hygienartiklar. Tillgången till el har gett hennes affärsverksamhet en rejäl skjuts, berättar hon.

– Jag betalar 500 kwacha (motsvarade 255 kr) i månaden. Men jag tjänar tillbaka det snabbt, säger hon.

Standard Microgrid, ett av företagen som fått ta del av Beyond the Grid Fond for Zambias pengar, har än så länge installerat 15 soldrivna kraftverk runt om i landet. Planen är att bygga tio gånger så många inom loppet av fem år, berättar Cornay Keefer.

– Anledningen till att vi överhuvudtaget finns på marknaden är det statliga bolaget Zeskoms opålitliga service. Det är ständiga strömavbrott, dyra anslutningsavgifter och väldigt långa väntetider. Om det är en sak vi har gott om i Zambia så är det sol. Även en mulen dag är det tillräckligt mycket sol för att generera den ström som behövs, säger han.

– Se till att du inte missar några betalningar eftersom det påverkar din kreditstatus.

Bright Kangakwane räcker över en dosa till en man i fyrtioårsåldern. Huset utanför Kabwe, lite drygt tre timmar bilväg från Lusaka, har utrustats med tre soldrivna lampor, en radio och flera mobilladdare.

– Det här är vårt minsta paket, förklarar Bright Kangakwane som säljer omkring 250 installationer i månaden.

Han jobbar för Fenix International som sedan 2018 är en del av det franska energibolaget Engie som bara i Afrika har försett fyra miljoner människor med förnybar energi i form av mikronät och mindre installationer för privat bruk. I Zambia är det just de mindre paketen som säljs – från några lampor och mobilladdare till större solpaneler som kan kopplas till tv:n, kylskåp och musikanläggningar.

Lantbrukaren Sidney Zulu, som nyligen fått upp lampor i sitt hem, betalar motsvarade 90 kronor i månaden för paketet. Efter två år är installationen, inklusive solpanel, lampor och radio, betalda.

Han visar de batteridrivna lamporna familjen har förlitat sig på tills nu.

– De här slukar batterier. Jag köper batterier för kanske tre gånger så mycket pengar som jag betalar för solpanelen. När jag har betalt av den kommer vi att ha gratis el. Och det skadar inte heller miljön, säger han.

Bara några få procent av landsbygdsborna i Zambia räknas som elektrifierade, det vill säga uppkopplade till stamnätet. Räknar man in soldrivna mikronät och privata solpaneler hamnar siffran på närmare 20 procent. För solenergibolagen är det en strålande marknad, säger Bright Kangakwane.

– Vi har kunder som har väntat i flera år på elförsörjning av Zeskom. Vår installation tar 30 minuter, så det är inte svårt att förstå varför de flesta väljer solenergi, säger han.

Solenergi i Afrika är långt ifrån nytt. Inte heller att förse skolor, hem och enstaka gator med soldrivna lampor. Skillnaden nu, menar Cornay Keefer från Standard Microgrid, är att det finns en affärsmodell i grunden. Någon förlorar pengar om en solpanel slutar att fungera.

– Att bara sätta upp en solpanel är inget annat än teknologidumpning. För att skapa hållbarhet krävs samverkan, säger han.

Den ekonomiska avkastningen är långsiktig. Cornay Keefer uppskattar att det tar 10–15 år innan investeringen bär frukt.

– Men på lång sikt är det en bra investering. Tusentals kunder som betalar relativa små belopp varje månad innebär en god inkomst när installationen har betalats av.

Men pengar är inte hans främsta drivkraft, berättar Cornay Keefer.

– För mig har det alltid handlat om att hjälpa människor. Jag sover bättre om nätterna när jag vet att vi förser människor med elektricitet. Det handlar om så mycket mer än bara belysning. Barn har större chans att klara skolan när det kan läsa läxor på kvällen, gatorna blir tryggare. El har helt enkelt en positiv inverkan på hela samhället.

Kraftiga subventioner som minimerar riskerna med att satsa på småskalig elförsörjning på landsbygden är en förutsättning för att locka utländska investerare. Det säger Brian Somers, vd på solenergibolaget Standard Microgrid som i höstas signerade ett avtal med det franska energibolaget EDF.

– Det är en relativt ny bransch och det är svårt för investerarna att greppa riskerna de måste ta för att få avkastning på sin investering. Hur mycket risk är man beredd att ta? Det finns stora utmaningar när det gäller säkerhet, politisk stabilitet och regelverk. Hur sätter man ett pris på den risken?

Han beskriver solenergiaktörerna i regionen som ”trailblazers”, banbrytande entreprenörer som bryter ny mark.

– Vår bransch är inne i en slags hönan och ägget-situation. Den initiala investeringen kräver enormt mycket kapital, och eftersom kunderna betalar så lite krävs väldigt många kunder för att få igen pengarna. Och då krävs att vi kan visa att vi har kunder, säger Brian Somers som startade Standard Microgrid 2013.

Intresset är stort för investeringar som leder till en positiv förändring, menar Brian Somers.

– Tillgång till elektricitet påverkar så många andra utvecklingsområden från hälsa till våld mot kvinnor. Om man börjar där, att ge människor tillgång till el och belysning, ser man en hävstångseffekt på andra indikationer, säger han.

Men du tror att intresset hade varit svalare utan biståndspengar?

– Utan tvekan! Det vi gör hade inte varit möjligt utan offentliga medel. Vi hoppas på att kunna expandera vår affärsmodell till andra länder, men vårt fokus just nu är att se till vår modell fungerar i Zambia. Om vi inte får det att fungera här är det inte ens lönt att titta på nya marknader.