Det grå kust­bevaknings­fartyget glider upp bakom en liten, öppen båt, överfull av människor som tränger ihop sig längs de låga kanterna. Det är mitt på dagen, den 30 juni 2021, någonstans strax utanför norra Afrika och den libyska kusten. Människorna i båten är på flykt och på väg längs en av världens farligaste migrantrutter – den över centrala Medelhavet mot Europa. De flyr från Afrika och Mellanöstern undan fattigdom och konflikt i jakt på ett nytt liv på andra sidan vattnet.

Plötsligt börjar kustbevaknings­fartyget att skjuta mot den lilla båten. Skotten träffar i det turkosa vattnet. Trots sin svaga motor lyckas båten väja undan och försöker fly. Med flera personer stående på fördäck börjar fartyget att preja den lilla migrantbåten. Vågorna går höga när de båda hamnar skrov mot skrov, och människorna tar skydd undan det vita skummet. Skotten fortsätter. Nu är det jakt. I videosnutten, filmad av den tyska watchdog­organisationen Seawatch, hörs en röst anropa kustbevaknings­fartyget: ”Skjut inte mot människorna!”. Fartyget försöker genom en hastig gir tvinga den lilla båten att vända om, tillbaka mot Afrikas kust. Till slut lyckas den.

Det grå fartyget där personer ombord avfyrat vapen mot en liten flyktingbåt tillhör den libyska kustbevakningen. Deras jobb är att söka upp båtar med migranter som försöker att korsa Medelhavet. För att kunna göra det får den libyska kustbevakningen träning, utrustning och stöd från EU sedan 2016. Officiellt heter det att kustbevakningen räddar migranter undan att drunkna och undan giriga och människoföraktande flyktingsmugglare. Men alltfler bevis pekar på att det som de beväpnade libyerna gör också liknar något annat: en inhuman jakt på utsatta människor.

När Ellen van der Velden arbetade i Libyen såg hon vad som hände med de människor som stoppades på havet av de grå fartygen.

– Den libyska kustbevakningen ”räddar” – vi kallar det genskjuter – flyktingar som riskerar att drunkna. Sedan tar de människorna till Libyens kust där de låses in i stora interneringsläger. Där behandlas de på ett helt obeskrivligt sätt, säger van der Velden, som fram till 2018 var operativt ansvariga för Libyen hos Läkare utan gränser, MSF.

Hennes jobb var att samordna MSF:s räddningsinsatser bland flyktingarna i landet.

Under 2021 stoppades i snitt 85 migranter om dagen på eller kring Medelhavet av den libyska kust­bevakningen och fördes tillbaka till Libyen. Det var nästan tre gånger så många som året innan och rekordnivå sedan EU startade sitt samarbete med de libyska myndigheterna.

Ellen van der Velden är mycket kritisk till EU:s Libyenstöd.

– Under samma tid som EU stöttat kustbevakningen har vi sett EU självt dra sig tillbaka från sök- och räddnings­insatser på Medelhavet. EU har också vänt bort blicken från vad som sker i Libyen, när de insett vad kustbevakningen gör.

Människorna i båtarna, liksom de i båten som besköts sommaren 2021, är utmattade, uttorkade och med bara ett enda hopp: att ta sig över havet, berättar van der Velden. Hon och hennes team besökte ofta lägren under tiden som hon arbetade där. Många av lägren är hangarer, lagerlokaler, beskriver hon. Inte utformade för att människor ska bo i dem.

– Ibland var rummen så fulla att folk inte kunde sitta ner, de var tvungna att stå. Vissa blev kvar i månader, andra i år. Att gå in på lägren var något av det svåraste jag gjort under mina år i fält, säger hon.

Vittnesmålen om misshandel, utpressning, tvångsarbete och sexuella övergrepp i de libyska internerings­lägren har dokumenterats av en rad organisationer, som Amnesty och Human Rights Watch.

– De satte oss i minimala, överfulla celler med små ventilationshål som var mindre är 20 gånger 20 centimeter. Vi fick mat var 20:e timme, en liten limpa bröd med en liten bit ost och lite salt vatten, berättar en av de intagna, en ung man från Syrien, för organisationen Euro-Mediterranean Human Rights Monitor.

Organisationen släppte i december 2021 en rapport med många liknande berättelser. Den målar upp en bild av de libyska lägren som våldsamma platser, med oklara regler, och den libyska kustbevakningen som involverad i mycket av våldet.

– Efter flera dagar fick vi besök av två personer som erbjöd oss frihet mot en summa mellan 800 och 2 500 dollar. Min familj förhandlade med en av de här männen och kom överens om en summa som betalades för min frihet. Efter allt det sa de till mig att jag skulle släppas på villkoret att jag inte försökte migrera igen, sa den unge syriske mannen till Euro-Mediterranean Human Rights Monitor.

Förutom intervjuer med migranter och deras familjer, följde Euro-Mediterranean Human Rights Monitor de libyska myndigheternas arbete. I rapporten säger en person från den libyska regeringen att 13 000 migranter och asylsökande vid tidpunkten satt i läger och fängelser i Libyen.

Ellen van der Velden vittnar om hur de som skötte lägren såg på sin uppgift:

– Lägervakterna kunde säga till oss ”vi gör Europas smutsjobb – Europa vill att vi gör detta”, säger hon.

Som en viktig kugge i systemet står hela tiden den libyska kustbevakningen, tränad finansierad och utrustad av EU.

Sedan Muammar Gaddafis fall 2011 har Libyen präglats av laglöshet och kaos. Från att ha haft hög levnadsstandard i förhållande till resten av Afrika tack vare sin olja, har den ekonomiska situationen för libyerna försämrats till den grad att miljoner människor är beroende av humanitärt bistånd. Samtidigt gör säkerhetsläget att få hjälporganisationer kan verka i landet.

2014 förvärrades det politiska läget, när islamistgrupper tog kontroll över huvudstaden Tripoli i västra delen av landet, samtidigt som ett nyvalt parlament som dominerades av icke-islamister satte upp sitt maktcentra i östra delarna. Inbördeskrig bröt ut och Libyen fick två rivaliserande parlament och regeringar.

De interna striderna har försökt lösas av det internationella samfundet, men man har inte lyckats. 2016 skapades en FN-stödd regering i Tripoli, men den blev hårt ansatt av styrkorna i öst under general Khalifa Haftar.

2021 utsågs en interimspresident med uppdrag att leda landet tills val hållits, men osämjan var så stor att Libyen åter fick två regeringar som båda gör anspråk på makten. De allmänna valen som var planerade till december förra året fick ställas in.

Mitt i kaos och laglöshet hamnade Libyen i centrum av migrationsströmmarna som intensifierades kring 2015. Bristen på fungerande samhällsstrukturer och ordningsmakt i Libyen gjorde det lätt för migranter att råka i svårigheter och hamna i händerna på milisgrupper.

Det första ordentliga uppvaknandet kring hur migranter behandlas i Libyen kom i slutet av 2017 genom ett videoklipp som chockade världen. Av allt att döma dokumenterade videon som tagits med mobiltelefon en auktion där migranter såldes som slavar. En av männen som säljs i klippet är nigerian och i 20-årsåldern och auktioneras ut som en grupp av ”stora starka pojkar för jordbruksarbete”, rapporterade tv-kanalen CNN, som kommit över videon.

Filmklippet backades upp av FN:s migrationsorgan, IOM, som bekräftade att de också samlat bevis på slaveri i Libyen.

– Uppenbarligen har de inga pengar och deras familjer kan inte betala lösensumma, så de säljs för att få ut åtminstone en minimal vinst från dem, sa Othman Belbeisi, IOM:s chef i Libyen, till tv-kanalen BBC.

I samband med att filmen publicerades fick Sverige dåvarande utrikesminister Margot Wallström (S) frågan i riksdagen om uppgifterna från Libyen. Wallström svarar att ”Regeringen ser mycket allvarligt på uppgifterna om att migranter i Libyen säljs som slavar” och gör kopplingen mellan konflikten i landet och migranternas situation: ”Situationen i Libyen är ytterligare ett exempel på hur konfliktsituationer leder till kränkningar, allvarliga övergrepp av mänskliga rättigheter och skapar en grogrund för människohandel”.

Hon betonar att både Sverige och EU gör allt de kan för att säkerställa att inte människor säljs som slavar, men att ”Anklagelserna som från vissa håll riktats mot EU är allvarliga”.

EU började stötta den libyska kustbevakningen med utbildning 2016, som en fortsättning på det kontroversiella avtal man slutit med Turkiet om att stoppa flyktingar och migranter från att ta sig till Europa.

I februari 2017 beslutade ett enat EU att utöka stödet till Libyen, med mer utbildning och utrustning. Över 400 miljoner kronor skulle gå till gränskontroll och gränsövervakning, åtgärder mot människosmuggling och människohandel och sök- och räddningsinsatser till havs och i öknen. Knappt två år senare fick programmet ytterligare nära en halv miljard kronor, som bland annat skulle gå till att stödja den libyska kustbevakningens kapacitetsutveckling.

Sammanlagt har EU sedan 2015 avsatt 700 miljoner euro – drygt sju miljarder kronor – till stöd för Libyen. 455 miljoner euro av dem kommer från EU:s förvaltningsfond för nödåtgärder i Afrika (EUTF). Det är en fond som skapats för att hantera grundorsakerna till migration i afrikanska länder och finansieras främst av medlemsländernas biståndsmedel. Stora delar av pengarna som öronmärkts åt Libyen har gått till att finansiera gränsbevakning såsom den libyska kustbevakningen.

Medan EU-länderna varit relativt eniga i sina beslut kring stödet till Libyens kustbevakning, har organisationer runt om i unionen sett på saken på ett helt annat sätt.

Oxfam riktade skarp kritik mot att biståndsfonden EUTF används för insatser som den libyska, och kallade fonden ”tillfångatagen mellan biståndspolicy och migrationspolitik”. När Oxfam granskade de projekt som finansierats av EUTF framträdde en ”ny och oroande kurs för utvecklingsstöd, som är mer nära kopplad till givarnas migrationspolitik, särskilt att stoppa olaglig migration”.

Under de senaste åren har kritiken mot EU:s migrationspolitik kring medelhavet vuxit, inte minst mot stödet till Libyen. För även om EU-pengarna inte finansierar de våldsamma flyktinglägren där övergrepp är vardag, så bidrar EU till att människor hamnar där genom sin hjälp till kustbevakningen, säger Läkare utan gränsers Ellen van der Velden.

– De människor som stoppats på havet behandlas så illa att det inte går att bortse ifrån den kopplingen. Så av den orsaken borde EU inte stötta den libyska kustbevakningen, säger hon.

Rapport efter rapport fortsatte under tiden som EU:s stöd fortlöpte att dokumentera omänskliga förhållanden för migranter och asylsökande som fastnat i ett kaotiskt land, där ruljangsen i praktiken styrs av olika milisgrupper och krigsherrar och där människors värde räknas i dollar.

”Europeiska länder deltar i ett ”race to the bottom” för att hålla människor i behov av vårt skydd kvar utanför våra gränser”, skrev EU-kommissionären för mänskliga rättigheter, Dunja Mijatović, i en rapport förra året.

Hennes bild bekräftades av en högt uppsatt libysk polis, som under anonymitet vittnade för tidningen EU Observer om hur den libyska kustbevakningen aktivt arbetar tillsammans med människosmugglarna.

– Smugglarna betalar den libyska kustbevakningen för att de ska få passera [över havet till Europa], sa han till tidningen och berättade om hur kustbevakningen rånar de migranter de hinner upp på Medelhavet innan migranterna lämnas över till lägren.

Här hemma i Sverige höll regeringen fast vid att samarbetet är bra. När justitieminister Morgan Johansson våren 2021 fick en fråga i riksdagen om det är rimligt att EU fortsätter att finansiera en kustbevakning som begått väldokumenterade övergrepp svarade han att han är väl medveten om situationen, men att man inte har så många alternativ.

– Å andra sidan innebar det att man bara förra året räddade 11 260 migranter ur vågorna som en följd av bland annat det samarbete som vi har utmed kusten i Libyen. Hade vi inte haft det hade risken varit mycket större för att människoliv faktiskt hade gått till spillo, sa han.

I januari i år uppmanade FN EU:s medlemsstater att ”ompröva de strategier som stödjer uppsökande till sjöss och återförande av flyktingar och migranter till Libyen”.

I slutet av mars i år var det dags för FN:s fact-finding mission till Libyen att redovisa sina resultat. Delegationen hade arbetat sedan 2020. Deras mörka bild klingar bekant: systematiska och allvarliga kränkningar mot migranter och asylsökande, både i läger som drivs av staten och sådana som drivs av kriminella grupper och människosmugglare.

I staden Bani Walid, i nordvästra Libyen, fann FN-utredarna att migranter hålls fångna, mördas, torteras och våldtas. I rapporten skriver man att åtminstone åtta av de intervjuade migranterna talat om massgravar i staden, men att detta måste verifieras ytterligare. Chefsutredaren, Mohamed Auajjar, sa också till FN:s människorättsråd att delegationen utreder om det finns hemliga häkten för migranter, inklusive sådana kontrollerade av beväpnad milis.

– Vi har rimliga skäl att tro att ytterligare övergrepp mot personer som hålls i libyska läger, under den väpnade konflikten mellan 2019 och 2020, kan utgöra krigsbrott, sa chefsutredaren Mohamed Auajjar under sin redovisning inför FN.

Tyskland meddelade att avslutade sitt samröre med kustbevakningen i samband med FN-delegationens rapport, av oro för hur de behandlar migranter.

– Den tyska regeringen kan just nu inte rättfärdiga träningen av den libyska kustbevakningen, sa Andrea Sasse, talesperson för den tyska utrikesdepartementet, inför FN.

Strax innan FN:s granskare gav sin redogörelse inför människorättsrådet läckte en annan rapport, från EU.

Det var en hemligstämplad militärrapport om EU:s stöd till den libyska kustbevakningen. Bakom rapporten står Operation Irini, EU:s militära insats som arbetar med att träna den libyska kustbevakningen och marinen. Skrivelsen är ställd till EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik, KUSP (PSC på engelska), som på medlemsländernas uppdrag är den EU-instans ansvarig för att granska EU-stödet till libyska kustbevakningen.

Rapporten bekräftar de tidigare larmen. Den slår fast att libyska myndigheter är ansvariga för ”överdriven användning av våld mot migranter” och konstaterar att EU:s träning av kustbevakningen ”inte längre till fullo följs”.

Rapporten beskriver också ett tillfälle i september 2021 då den libyska kustbevakningen genskjutit en migrantbåt med 20 personer ombord och använt tillvägagångssätt som ”inte är i linje med den träningen de fått” av EU och inte heller följer internationella regler. Inga fler detaljer om händelsen finns att läsa. Nyhetsbyrån AP som rapporten läcktes till kontaktade EU:s gränspolis Frontex, eftersom de var Frontex som uppmärksammat våldet mot migrantbåten då det inträffade. Gränspolisen ville inte ge AP några fler detaljer, men sa till nyhetsbyrån att de gjort en ”allvarlig incidentrapport” efter händelsen.

Trots det som rapporten redogör för klargör författaren, den italienske amiralen Stefano Turchetto som leder Irini, att planen är att EU ska fortsätta stötta den libyska kustbevakningen och utöka träningen av dem. Tre ytterligare militärbåtar väntas levereras från EU under 2022 och 2023.

AP tog också kontakt med EU:s External Action Service, en slags motsvarighet till ett medlemsländernas utrikes­departement, som inte ville kommentera den läckta rapporten. Men talesperson Peter Stano bekräftade för AP att EU står fast vid att man ska träna den libyska kustbevakningen och öka dess kapacitet att söka upp och rädda migranter på Medelhavet.

Advokaten Alessandro Pizzuti i Amsterdam har jobbat länge med krigsbrott, på flera av de tribunaler som satts upp av FN. När han följde det som hände utmed Libyens kust och i flyktinglägren där migranterna samlades slog det honom: Kanske går det att hävda att det som sker är ett krigsbrott, och på så vis dra de ansvariga inför domstol? Idén kom innan chefsutredaren för FN:s fact-finding mission till Libyen, Mohamed Auajjar, sagt inför FN att också de anser att det finns grund för misstanke om krigsbrott.

I slutet av januari i år lämnade människorättsorganisationen Alessandro Pizzuti grundat, holländska Uprights, tillsammans med StraLi, en italiensk grupp, och franska organisationen Ardala for All in sina handlingar till Internationella brottsdomstolen i Haag, ICC. De uppmanar åklagaren att utreda Libyens väpnade grupper för krigsbrott mot migranter och asylsökande.

Den typen av brott är en ny utmaning för ICC. Det skiljer sig från de fall som domstolen brukar ta sig an, säger Alessandro Pizzuti.

Nyckeln för att visa att ICC har jurisdiktion att utreda det som sker i Libyen är kopplingen mellan konflikten som pågår i landet och brotten mot migranterna, säger han. För honom är det ingen tvekan om att de hänger ihop.

– Brott har begåtts mot migranter i lägren, varav många kontrolleras av milis. Milisen deltar i konflikten i landet och migranter är civila, förklarar han.

– Dessutom tvingas migranter i en del fall delta i aktiviteter kopplade till militär verksamhet, som att rengöra vapen eller till och med strida. Vi har identifierat flera fall av det.

När Muammar Gaddafi fortfarande var vid makten var människosmuggling något som endast några få släkter med kopplingar till regeringen fick lov att tjäna pengar på, förklarar Alessandro Pizzuti. När han föll ändrades det.

– Marknaden privatiserades, kan man säga. Och miliserna – de verkliga vinnarna på revolutionen – riktade in sig på människosmugglingen eftersom det var ett bra sätt att finansiera deras militära verksamhet.

När de skaffat sig kontroll över lägren började de också ta kontroll över flyktingflödena i det söndertrasade och laglösa landet.

– I vissa fall har milisen till och med sitt högkvarter inne på interneringslägren, säger Alessandro Pizzuti.

– Vi tycker att allt detta sammantaget håller för att pröva brotten som krigsbrott.

Organisationerna vill också att ICC ska utreda de maltesiska och italienska myndigheterna för dess operativa stöd till den libyska kustbevakningen. Om EU:s ansvar skriver de att EU-ländernas stöd ”kvalificerar som en form av bidrag till de brott som begåtts mot migranter i [libyska] interneringsläger”.

Alessandro Pizzuti vill inte uttala sig närmare än så om hur han ser på EU:s ansvar.

ICC:s åklagare rapporterar till FN:s säkerhetsråd två gånger om året. Nästa gång är nu i maj, men det är långt ifrån säkert att det är klart redan då om det kommer att startas någon utredning, säger Alessandro Pizzuti.

– Jag tror att slutpunkten för det här, förutom de rättsliga frågorna, är en förändring som måste ske i relationen mellan EU och libyska myndigheter. EU:s stöd måste ges endast mot villkor om att man respekterar mänskliga rättigheter.

– Vi var kritiska till inrättande av samarbetet, eftersom målsättningen var att stoppa migranter – den var aldrig att rädda liv, säger den svenska EU-parlamentarikern Malin Björk (V) till OmVärlden.

– När sedan rapporterna började komma om hur det går till i Libyen och framför allt mobilfilmen från slavauktionen, då stod det ju klart. De här lägren är fängelser, säger hon.

Malin Björk, som sitter i EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter (LIBE), menar att EU har direkt skuld i hur migranterna behandlas i Libyen, genom sitt stöd till den instans som tar migranterna till lägren. Trots att unionen har en god uppfattning om hur systemet fungerar, fortsätter man ändå att finansiera det.

– Målsättningen har alltid varit att stoppa människor utanför EU:s gräns, säger Malin Björk, och menar att ansvaret förstås också vilar på Sverige.

– Att Sverige fortsätter att stötta den libyska kustbevakningen som har dokumenterade människorättsbrott, det är mer än märkligt, fortsätter hon.

Efter att OmVärlden publicerat det här reportaget får vi svar från EU-kommissionens talesperson i utrikesfrågor, Peter Stano.

Han skriver i ett mail till OmVärlden att det är ”absurt” att beskylla EU för situationen för migranter i Libyen. ”Faktum är att EU är den enda internationella aktören som försöker förebygga människosmuggling och störa nätverken av människosmugglare. Dessutom är vi en viktig givare till FN-organ och civilsamhällesorganisationer som hjälper migranter som hamnar i Libyen”, skriver Stano.

Han skriver också att det inte stämmer att EU finansierar den libyska kustbevakningen: ”Vårt samarbete med libyska myndigheter fokuserar på att stötta en stabilisering av landet, så att det återigen kan bli en välmående och säker plats för alla” och tillägger att EU:s mål när det gäller migration är att rädda liv. ”En av de huvudsakliga områdena för vår assistans är stödet för att förbättra kapaciteten för libyska myndigheter att göra livräddande insatser till sjöss i enlighet med internationell lagstiftning”, skriver han. Sen tillägger han att EU inte stöttar den libyska kustbevakningen med pengar. Om läget för de migranter som hamnar i Libyen skriver han: “Vår åsikt om hur migranter hålls i häkten i Libyen är tydlig: Det är oacceptablet” och fortsätter: ”Vi fortsätter att fördöma varje brott mot migranter som vi får kännedom om”.

– Hur man kan säga att kustbevakningen räddar liv, när dödsfallen fortsätter att öka, det förstår jag inte, säger parlamentarikern Malin Björk.

Fotnot: Artikeln har uppdaterats efter att EU-kommissionen svarat på våra frågor.